Monday

Vid regnbågens slut...

Light that match

Strike those pins
Knock me down
Knock me down again

Once we rode the waves
Sun in our hair, salt in our teeth
Felt the water break
Pull the sand from under our feet

Nothing burns my tongue now
Nothing scrapes my knee
I stay out of the sun now
I keep my hands clean


Mitt pass ser ut som toalettpapper. Jag tittar på sidorna som på vissa platser håller på att falla isär. Undra vilka sjukdomar jag skulle få om jag slickade på det funderar jag när jag ser flottiga fingeravtryck på en del av sidorna. Tänker på alla händer som synat dessa sidor och var dessa händer varit precis innan de låtit fingrarna rannsaka sidor, stämplar och födelsedatum. Jag bläddrar fram till det senaste visumet. Det är giltigt i några dagar till. Sen måste jag söka ett nytt. En månad åt gången. 100 dollar i månaden. Utan möjlighet att åka ut från landet och komma tillbaka på samma visum. Utan möjlighet att veta om jag beviljas ett nytt visum på de få platser där Sydsudan har en ambassad. Det är så det varit i tolv månader nu. Existensen. I fyra veckors intervaller.

Det är dags nu. Något måste ske. Jag är trött på att behöva undra varje månad om jag beviljas ett nytt visum. Trött på att slussas fram och tillbaka på passmyndigheten som ett boskap i den heta solen. Så det är dags nu. Att kliva fram till andra änden på den där jävla regnbågen. Införskaffa ett tre månaders multipel entry visum. Alla vi journalister suktar efter ett. Men ingen vet hur man ska bära sig åt. Vi har alla grubblat och funderat på hur vi ska göra för att få det där visumet. Det ryktas att någon har lyckats med att få ett. Men ingen vet riktigt vem. Alla pratar om någon som känner någon, någon som har hört om någon. Inga sanningar. Bara antaganden.

Men så får jag något konkret. En karta över passmyndigheten. Där det med pilar är ritat till vem jag ska gå först och säga vad och sedan vilken sektion jag ska vidare till för att få vilken stämpel. Totalt emot den ordning som jag normalt föses runt i på kontoret. Jag väger pappret i handen. Tittar på pilarna och bläcket som smetats ut på vissa platser. Kanske är det här öppningen. Skattkartan som ska ta mig till den där andra änden.

Jag träffar en kollega lite senare på dagen som berättar i förbifarten om en man hon träffade som kunde fixa ett visum till henne. Jag ber henne ringa mannen. Det är dags nu. Men iden med skattkartan känns inte solid. Den kan väcka för många frågor. Väcka lejonet som sover som det så ofta pratas om här. Jag hör mig för om mannen, han är en affärsman. En del vet om hans business men ingen verkar känna honom personligen. Men efter min kollega pratat med honom vill han att ja ska komma till hans hotellrum. Det är rena idiotin egentligen, att ens fundera på att ge en okänd människa sitt pass som ingen dessutom verkar känna. Jag vet det. Jag är helt överens med mig själv om det när jag ändå sätter mig på motorcykeln och hämtar passet, två passfoton och lite pengar.

Några minuter senare under regntunga moln stänger jag av motorcykeln på en innergård. En man jag känner igen som det lokala fyllot på restaurangen där jag brukar jobba, står med en för kort t-shirt och kalsonger och kisar mot mig. Vi nickar emot varandra. Han försvinner sedan in i ett rum innan en man jag aldrig sett tidigare kommer ut från ett annat rum. Han är stor som ett höghus och jag inser att det är han och han tar mig i handen. Hans händer är större än min bröstkorg. Han har ett mjukt leende. Ett fast handslag. Det är då jag bestämmer mig.

Vi går in i det lilla rummet. En säng står i mitten. Lite smutskläder ligger på det slitna golvet. Några spritflaskor står på en hylla över sängen. Jag räcker över passet, de två fotografierna och pengarna. Jag frågar honom vad han vill ha av mig. Han tittar på mig oförstående. Och skakar på huvudet innan han säger att han inte bedriver någon business med det här. Sen efter tre minuter i rummet startar jag motorcykeln, han sin stora pickup och vi båda åker åt varsitt håll. Regnet faller.

Eftermiddagen kommer och den timme det skulle ha tagit för mig att få tillbaka passet har blivit tre timmar. Jag har inte ens mannens telefonnummer. Men min kollega försäkrar mig att det är lugnt, att han kommer snart. Och konstigt nog känner jag mig lugn inombords. Trots att jag inte borde det. Trots att jag går emot alla mina regler om allt jag lärt mig någonsin. Men ändå. Ibland säger magen något annat än de principer jag intalar mig själv.

Och ibland är det kanske nyttigt att släppa kontrollen över allting.

När klockan blivit sex på kvällen ser jag den stora pickupen bromsa in ute på den lilla parkeringen. Ut kommer den stora mannen med de enorma händerna. Han kommer fram till bordet där vi sitter och hälsar på alla innan han med en lätt nickning visar att jag ska följa med. Diskret ute vid parkeringen räcker han över mitt pass. Sen möts våra blickar och återigen känner jag hans jättehand krama min. Sen slår bildörren igen och han backar ut. Vårt möte vara i mindre än en minut. Totalt har vi mötts i ungefär fyra minuter. Jag stoppar passet i fickan. Går förbi bordet där jag satt, genom korridoren och in på toaletten.

Bläddrar fram till en av de sista sidorna i passet. Tittar på visumet som ser ut som alla de andra visumen jag har från det här landet. Men en liten sak skiljer. Jag möter min spegelbild som hastigast. Mörk under ögonen, orakad, men med ett leende som inte går att ta miste på.

Det är en bra dag i Juba…

Nothing breaks my heart now

Nothing moves my feet
No fire in my blood now
I walk the lighted streets

Nothing terrifies me
Nothing can shake me
No power in the lines now
No flooding on the streets


Light that match

Strike those pins
Knock me down
Knock me down again


Distans i inlägg: 3 kilometer
Total distans: 301 609 kilometer

Wednesday

På havets botten...

Every step, is moving me up
Moving, it’s moving me up
Every step is moving me up
Moving, moving me up

Each tiny, tiny move
Is all I need and I jump over
Every step is moving me up
Moving, it’s moving me up

Helikopterpiloten är nervös. Rädd. Nästan likblek. Han flackar med blicken. Tittar stressat ut över den lilla öppna dungen där han lyckats få ner den gamla vita helikoptern med FNs blåa bokstäver. Hans skjortärm, pryds av en ukrainsk flagga. Borde han inte vara och utkämpa sitt eget krig, är den första tanken jag hinner tänka i det öronbedövande dånet från rotorerna som piskar upp sanden. Flyga in nödhjälp till de som flytt undan striderna i hans eget land. Min blick fastnar på hans flagga i några korta ögonblick. Varför i helvete tänker jag på det här nu, tänker jag. Sen blir det inte mer. Jag slits från mina tankar.  För den andra mannen i den lilla helikoptern nästan slänger ut våra väskor och piloten med den ukrainska flaggan försvinner in i helikoptern. Vi är lämnade kvar.

Några timmar tidigare har vi, jag och en kenyansk vatten-ingenjör som ska laga områdets vatten-pumpar, landat i regerings-kontrollerat område för att den vita helikoptern ska tankas om. Vi blir båda inkallade till ett rum där det sitter flertalet civilklädda män. Men byxlinningarna skvallrar om blankpolerade pistoler och bakom skrivborden står ett laddad automat vapen. De synar våra pass. Säger att vi kan sätta oss och vänta. Efter några ögonblick kommer fler människor. Fler pass. Efter ytterligare några ögonblick har alla pass lämnats tillbaka till sina ägare, utom mitt. Mannen i mitten, hans fingrar liksom gnuggar på varje sida som för att se om det är äkta. Han tittar på passet, tittar på mig genom folkmassan. Tittar på passet igen. Tittar på mig igen. Håller kvar blicken. Ja, vad fan ska man göra, stirra tillbaka för att visa att man inte är rädd. Stirra ner i marken för att visa att han har överhanden. Jag gör någon mitt i mellan. Efter några minuters maktdemonstration där mannen med passet är den klara vinnaren får jag tillbaka passet. Men uppenbarligen kan vi inte flyga vidare. FN vill att vi återvänder till Juba.

Dammet och sanden som yr gör det svårt att se. Men kvar är vi på marken. Över oss hovrar helikoptern och av det avtagande dånet att döma, är den snart borta. När ögonen sakta får tillbaka synfältet avtecknar sig konturerna av ett månlandskap. Med lite kort buskvegetation. Och ett ljus som är spöklikt och silas ner genom de moln av damm som omger hela detta område i östra syd Sudan åtta dagsmarscher från den etiopiska gränsen. Men vi är här. I rebell-kontrollerat område. Det är en kuslig känsla. Att ha blivit kvarlämnade utan att riktig veta vad som kommer att möta oss. Jag känner extra hårt i fickan på vattenreningstabletter och försäkrar mig att jag packat mat för tio dagar i den blåa väskan. Memorerar antalet konserver med bönor, majs och inlagd frukt. Kanske med ransonering räcker de i femton dagar. Känslan av att kunna bli bortglömd här utan att någon skulle märka det är överväldigande. Vi skulle lika gärna befinna oss på havets botten.

Efter dividerande med de civilklädda männen bakom skrivbordet som vill gå igenom packningen dyker så FN-personalen upp och säger att vi inte kan flyga vidare. För vår egen säkerhet. Att diskutera med dessa FN-anställda känns som att försöka argumentera med en maskin som hela tiden har samma svar oavsett vilka frågor som ställs. Det går inte att brusa upp. Förlora kontrollen över sig själv. Så jag biter mig i kinden varje gång jag liksom bara känner för att skalla någon av de framför mig som jag känner ungefär varje sekund av den tio minuter långa diskussionen. Samtidigt som jag biter i kinden ler jag, skakar händer, kallar folk för min vän, skrattar till lite i rätt konstpauser. Men till slut efter några telefonsamtal när alla verkar ha fått nog med bekräftelse så slussas vi ut på den sandiga landningsbanan. Piloterna sitter lojt i skuggan och ser närmast livrädda ut över att behöva fortsätta flygningen österut. Området har varit spänt och granatbeskjutning har förekommit på flera platser några dagar innan. Jag orkar inte fundera så mycket utan vill bara komma fram och vara förbi den byråkratiska skiten. Sluta tjafsa och börja jobba. Men kanske ändå, vet piloterna något vi inte vet.

Helikoptern är borta och dånet har övergått till fullkomlig tystnad. Näsan så att det tjuter i öronen i ett kaos av ingenting. Efter vad som känns som alldeles för lång tid ser vi några konturer på väg mot oss. Vem fan är det, undrar vi båda. Vi sneglar lite oroligt på varandra, den kenyanske vatten-ingenjören och jag. Jag har redan glömt hans namn men känner mig ändå trygg där med hans väldiga kroppshydda och lufsande still. Björnen och jag. I krigets hjärta.

Snart lyfter vi. Lämnar de civilklädda männen, FNs snåriga regel-djungel och den sandiga landningsbanan bakom oss. Ett enormt landområde tonar upp sig under oss. Tanken över att behöva leva i detta ingenmansland där allt ligger dagsmarscher bort får mig att glömma bort illamåendet i den skakande helikoptern. Jag lägger mig ner. Raklång på de klibbiga galonöverdragen över metall-bänkarna. Vi har trots allt en helikopter för oss själva, den kenyanske vatten-ingenjören och jag. Visualiserar vad jag ska göra de åtta kommande dagarna. Tänker på reportaget. På berättelserna. På att jag måste sköta mig. Äta. Sova. Dricka. Och om det finns vatten, sköta hygienen så gått det går. Jag tänker på de många dagsmarscherna som väntar. Men den kenyanske vatten-ingenjören. Och den andra sju i teamet som redan varit på plats i en vecka som vi ska jobba med och om allt går vägen, flyga tillbaka med efter åtta dagar. Jag sätter mig upp då en bältesbygel trycker mot ryggen. Utanför det runda lilla fönstret syns en rökpelare vid horisonten. Den är svart och stiger högt. En stor brand. Kanske en eld någon tänt för att svedja buskar och snår. Kanske en granat eller annat tungt artilleri som slagit ner.

Jag sluter ögonen och lägger mig ner igen.
Hjärtat rusar.
Ändå är lugnet påtagligt.
Känslan av frihet går inte att ta miste på…

Each tiny, tiny move
Is all I need and I jump over
Every step is moving me up
Moving, it’s moving me up

This is how we walk on the moon
This is how we walk on the moon
This is how we walk on the moon
This is how we walk on the moon

Distans i inlägg: 622 kilometer
Total distans: 301 606 kilometer


Monday

När hoppet sviktar...

Where the fence is low
And the water is rising
And the fire comes down
And the dark fills the skies in
One foot on the ledge
And I'm feeling for safety
Somewhere between sure
And I don't know, maybe

I'm off on my rope here
I'm off on my own here
And I find my hope here
I find my own here
I'm off on my rope here
The fence is low

Hans andre man satt på sängen. Bordet bredvid var fullt av papper och kartor. När mina ögon tittade dit, fick jag den där blicken tillbaka, som var hård och avslöjade att mina ögon tittade på något de inte skulle se. Istället flackade min blick nervöst tillbaka till hans andre man som satt på sängen. Han såg nyvaken ut trots att det var sent på eftermiddagen. Efter en stund sökte sig min blick återigen bort från hans andre man. Lite åt höger. Där mynningen av en pistol tittade fram. Hans andre man tittade på mig igen. Av hans blick att döma måste mitt aniskitsuttryck varit förvånat. För i nästa sekund började han skratta.
– Visst sover jag med pistol under kudden, sa hans andre man i nästa andetag.

Efter några minuter ville hans andre man inte svara på fler frågor. Egentligen hade han, där inne i hyddan inte svarat på några frågor trots att han pratat oavbrutet. Det var 2014 och kriget i Sydsudan, utanför hyddan, hade snart pågått i ett år. Vi var utanför oljestaden Malakal dit många människor hade flytt undan våldet för att säkerheten hade blivit bättre just där. Beläget vid floden och omringat av våtmarker var det svårt att inta det här stället. Sen fanns hans andre man där och deras arme. Officiellt, lojala till regeringen. I verkligheten, lojala enbart till sig själva.

Det har gått snart fem månader sedan besöket. Jag är tillbaka igen i Sydsudan. För sex nya månader. Och i skrivande stund har den andre mannens, förste man, General Johnson, ledare för milisen utanför oljestaden, tvångsrekryterat flera hundra soldater. Denne General Johnson och hans soldater har slitit pojkar från sina mödrar. Jag får rapporter om att alla dessa barn som blivit rekryterade, många inte äldre än 12 år, har marscherat med tunga automatvapen, precis utanför hyddan där vi satt.

För två veckor sedan reste jag österut. Och mötte andra unga pojkar. Vars händer skulle hålla i pennor men som istället försökte nå runt kolven på det automatvapen som de alla hade i sina knän. Pojkarna, framtiden, de tittade ut i den kvava luften, med en blick som tvärtemot hans andre man då när jag tittade på kartorna i hyddan, inte sa någonting alls utan enbart vittnade om tomhet och apati. Jag satt med dessa pojkar som burit vapen under flera år och inte långt bort från därifrån vi satt fanns en skolbyggnad. Men istället för elever, fanns där hänglås för en del av salarna då lärarna flytt undan våldsamheterna och skolan var stängd. De andra salarna, de utan lås hade förvandlats till hem för flyktingar som intagit utrymmena och fått tillfälligt tak över huvudet. Mitt i mellan oss och skolan stod en utbränd lastbil som träffats av granateld inte långt tidigare.

Nu, trots att jag bara varit tillbaka i en månad känner jag mig redan fruktansvärt trött. Min hjärna undrar varför människor beter sig som de gör. Varför barn ska utkämpa de vuxnas krig. Varför en befolkning som knappt orkar lyfta handen till munnen ändå orkar lyfta ett vapen med samma hand och använda det.

Det är kväll. Och en generator brummar utanför där jag bor. Ett stearinljus kastar skiftande skuggor på plastbordet. En mango ligger där på det dammiga bordet. Och jag kan inte låta bli att tänka på hans andre man, om han redan då när vi träffades, hade planer på att fånga dessa hundratals barn och varför jag inte i så fall kunnat genomskåda lögnen.

Det som ändå stör mig mest är att om jag nu hade lyckats genomskåda lögnen där den sena eftermiddagen, så hade det antagligen inte gjort någon skillnad ändå.

Each shadow I walk
To the ends of the forest
And the shape of the hands
They break the ground for us
The fear that contains
That burns like a blessing
I've been here before
The edge, and I'm guessing

I'm off on my rope here
I'm off on my own here
And I find my hope here
I find my own here
I'm off on my rope where
The fence is low

Distans i inlägg: 12 844 kilometer
Total distans: 300 984 kilometer

Friday

Soluppgång och spegelbilder...


Im a prisoner I cant escape
Im a descision I cant make
They say tha time will kill the pain
I say that pain is gonna kill my time
Because when its good
Its so so good
When its gone
Its gone

Det står en man mitt bland oss alla andra. Med kroppar som trycks emot honom från olika håll står han ändå stadigt. Han är lite högre än oss andra. Så vi ser honom. Och när han pekar med sina långa armar är det svårt att undgå honom. När han sedan öppnar munnen och skriker så att små flagor av saliv träffar de som står för nära, går det inte att bortförklara honom. Han är där. Han försöker skapa någon slags ordning i det kaos som lätt uppstår när flera hundra människor ska passera igenom en liten ingång och det saknas både kösystem och den form av logik som de flesta av oss är vana vid samtidigt som alla försöker penetrera sig igenom på samma gång. Där det enda som skiljer oss åt, är att vi alla försöker från olika håll.

Men mannen, vår vän, som svettas trots att solen ännu inte över krönet, han försöker. Ihärdigt skriker han ut saker som ingen vill förstå, eller som inte går att genomföra i verkligheten då alla som sagt, pressar på från de håll de befinner sig. Det är första gången jag sett ett försök att skapa ordning här. Att försöka undgå den totala anarki som vanligtvis utspelar sig här. Visserligen är det inte så stor skillnad nu gentemot normalt, men ändå finns försöket och ibland räcker det långt vilket får mig att tänka samtidigt som några hjälparbetare svajjar till åt mitt håll så nära att jag känner doften av kaffe blandat med vitlök från deras utandningsluft, att kanske denna gång kommer det vara lite mindre kaos, än det totala sammanbrott som brukar infinna sig i den lilla incheckningshallen. Om vi någonsin kommer in vill säga. Även om tanken uppdagas under några få ögonblick är den i verkligheten så långt ifrån sanningen som det är möjligt.

Efter vad som antagligen bara är några få minuter men som upplevs som oceaner av tid så mosar vi oss in genom den lilla entré-dörren. Fem personer. På väg norrut. Mot rebellerna. Med packningar av konserver och stormkök. Solpaneler och satellitsystem. Gummistövlar och vandringskängor. Allt packat i vattentäta ryggsäckar i olika färger. Luften är kvav inne i incheckningshallen som är många år efter sitt bäst-före datum och egentligen skulle ersatts av den nya terminalen som finns inte långt från den gamla, men som ingen någonsin verkar komma till skott att bygga färdigt. Luften är inte bara kvav utan även fylld av svett trots att vi alla som befinner oss på insidan antagligen duschade extra länge och njöt extra mycket bara ögonblick innan vi kom till flygplatsen. För, de flesta av oss här, är på väg bort från den komfort vi, under våra liv på andra platser, anpassat oss till. Bort från rinnande vatten, från elektricitet, från skugga, från kaffe med skum. Men på väg mot något annat. Fältet. De storslagna vidderna med människorna vars historier lagrats och blivit legender som levt vidare under århundraden. Tystnaden om kvällarna. De enorma stjärnformationerna. Svetten som rinner längs ryggen. De monotona marscherna mot den dallrande horisonten. Verkligheten som är så slående verklig när inget finns som håller den tillbaka.

När tillräckligt många svordomar har haglat på olika språk når vi tillslut fram till incheckningen. En liten skiva av plywood som hålls upp av fyra vingliga ben av trä. Efter en tidig morgon med en väckarklocka som ringer mitt i mörkret. Efter flera dagars planerande. Mentala brottningsmatcher, oro, spänning som slutligen har vunnits, kommit att kontrolleras och accepteras. Men där allt ändras på någon sekund. För vid incheckningen sägs det att vår helikopter är inställd.

Som i trans tränger vi oss ut igenom den lilla dörr där alla försöker tränga sig in. Luften utanför är fuktig och jag tar av mig väskan. Men jag känner inte vätan eller svetten som rinner i pannan utan allt som infinner sig är tomheten. Apatin. Antiklimaxen. Och jag vill sjunka genom asfalten eller bara lägga mig på densamma tills världen slutar existera eller börjar snurra åt ett annat håll. Oförmögen att säga något tar jag mig istället till bilen. De andra pratar om något. Jag hör dess röster men lyssnar inte till orden. Istället tittar jag mot kaoset vid den lilla ingången och känner hur besvikelsen trycker ner mig i det mjuka sätet.

Den gestikulerande mannen är fortfarande där. Han ser uppgiven upp och hans armar pekar inte längre lika energiskt. Hans röst hörs inte längre lika högt. Men han är fortfarande där och tittar för ett ögonblick åt mitt håll. Kanske inbillar jag mig att våra blickar möts. Och att det vi ser i den andres ögon egentligen inte är något annat än spegelbilder av oss själva...

I hang your picture in my mind
Wont do anything I cant denie
I could never be upon
Some drink to remember
Some to forget
Some for satisfatcion
Som to regret
Because when its good
Its so so good
When its gone
Its gone

Distans i inlägg: 3 kilometer
Total distans: 288 140 kilometer