Wednesday

Flykten från allt...


Green-eyed looker, it always pains me to see
Hollowed out picture of skin and bone
The strangest stranger that I ever did meet
Oh and I guess I ain’t that old
It’s the deep water, the driving rain
I’m making a shelter of my own
When Jesus comes he’s gonna eat with me
And he’s gonna find our children old

Det svider i bröstet. Som om någon drar en tändsticka inne i bröstkorgen och sedan tänder eld på allting. Varje gång jag hostar. Frossbrytningar. Skakningar. Svettningar. Feber. Efter att ha vadat runt i lera under flera dagar och skakat fler händer än jag kan räkna är det egentligen inte så konstigt att sjukdomarna kommer. Egentligen är det konstiga att jag inte är sjuk oftare. För alla dessa människor, denna aniskten som passerar förbi, i detta land där så mycket har gått fel, de är sjuka, de bär på virus och andra sjukdomar.  För tyvärr är det inte bara kulan som kan döda här, utan antagligen de flesta sjukdomar som finns.

På något sätt när jag ligger i tältet och mår uselt. Så förstår jag att det är denna känsla många människor upplever. Varje dag. Varje morgon. Varje natt. Varje ögonblick. Utan möjlighet att ta sig till en annan plats. Utan chans att få tag i tabletter som kan bota dom. Där de sätter sin tilltro till hoppet då det är det enda som finns kvar. Samtidigt förstår jag att mitt uselt inte är lika illa som deras uselt för i slutänden hur mycket jag än försöker identifiera mig med dessa människor så har jag ändå möjligheten att ta mig till en annan plats  och chansen att få tag i tabletter som kan bota mig. Jag stirrar mot den gröna tältduken och känner hur svetten tränger fram trots att det är mörkt ute och solen inte ens har gått upp. Jag behöver sömnen så innerligt men just därför vägrar den infinna sig. Vrider mig i sovsäcken. Trasslar in mig om jag inte stoppar den så kommer paniken som det brev på posten som man aldrig vill få. Jag tänker på allting utan att fästa tanken vid någonting. Låter saker passera. Sätter på musik i öronen. Stänger ögonen. Öppnar dom igen. Andas. Stänger ögonen igen. Flyr in i mig själv och bort från det runt mig. 

När allt kommer omkring:
Kanske flyr jag även från mig själv.

Tillsammans med kollegor från Nairobi är jag i färd med att dokumentera distribution av mat från luften. Från stora Hercules plan som slungar ut säckar med mat och frön. Tidigare spändes jag fast i ett av dessa gigantiska monster och hängde ut när 18 ton släpptes ner. Nu är det omvänt. Under tre dagar står jag på marken och ser hur denna luftens jätte öppnar buken och spottar ut säckar med majs, bönor och annat som behövs för att överleva. I envisa regn och åskoväder, i het sol. 10-12 timmar varje dag. Febern stiger bara vid tanken på ytterligare en dag under den brännande solen. Och nu natten mot dag nummer två där jag känner att det här uppdraget är för viktigt för att misslyckas med.

Sen vad finns det annars att göra i en utbränd stad än att jobba, försöka dra sin förmåga till att påverka situationen till det bättre för de som är kvar i vad som luften ser ut som en enorm bombkrater med bara rester och fragment kvar. Det är inte rätt plats att ligga i tält och grunna på livet även om jag innerst inne antagligen är i större behov av det än att pressa ur det sista av den energi som finns inombords. Så vi går upp. Med solen. Kanske har jag slumrat, kanske inte. Allt är lika oklart som det som kommer upp ur mig när jag hostar. Tar en spann med kallt vatten och försöker forcera ner temperaturen i kroppen. Sväljer panodil, dricker kaffe och känner att magen vill vända sig ut och in. Kanske är det först nu jag kan förstå de människor som jag dokumenterar. För oavsett om jag kan ta mig till en annan plats å få chansen att ta de där tabletterna som kan bota mig så finns möjligheten flera dagar bort. Så åtminstone där, när jag kan känna samma svaghet och utsatthet som de är vi lika tänker jag. För inte är det bara febern och bröstkorgen som värker. Utan magen verkar ha pajjat. Men via radion får vi reda på att planet gör sitt första drop av två för dagen en timme senare. Så på med stövlarna och promenera genom leran de tre kilometer som det är till fältet där maten ska släppas.

Jag riggar upp. Väntar. Kollar så att allt är ok. Täcker kameran med en handduk på stativet. Tar den andra kameran och känner hur benen nästan viker sig och yrseln är i antågande. Men jag hinner fram. Till en utbränd hydda. Jag går ner på alla fyra och känner doften av aska. På marken ligger sidor av böcker. Detta var någons hem för inte så längesedan. Jag stoppar fingrarna i halsen. Stirrar ner i jorden där någon antagligen tillbringat många år av sin uppväxt så att den platsen kommer vara inetsad i minnet för alltid. Antagligen kommer samma plats svetsas fast i mitt minne, trots att jag bara befann mig där någon minut. För när jag ligger där och ulkar hör jag planet. Dess dova motorljud som får allt på marken att nästan dallra av vibrationerna. Så jag skyndar mig att avsluta det jag just påbörjat. Torkar mig om munnen och hinner i tid till stativet.  Sen är allt över på några minuter. Men jag inser att jag lyckas med det jag vill göra. Jag slappnar av lite grann. Känner tröttheten komma så fundamentalt som det är möjligt. Ser de långa skuggorna från träden. Det är ännu tidig morgon. Och arbetet har bara börjat…

Got a road all laid out and trenched
And mined enough for a walking pace
It seems so different from where I’ve come
Oh Lord I’d love to see that, that place again
With its deep water, mountain range
Full of those hard living kind
Petrol stations and a copper mine
The kind of place I think I could die

Distans I inlägg: 3 kilometer
Total distans: 270 181 kilometer

Thursday

Vid krigets slut...


I close my eyes
Only for a moment and the moment’s gone
All my dreams
Passed before my eyes with curiosity
Same old song
Just a drop of water in an endless sea
All we do
Crumbles to the ground though we refuse to see

Någon skjuter. Det låter som knallskott. Det är lätt att tro att det är knallskott. Det är mörkt. Man hör bara ljudet. Det är svårt att avgöra var det kommer ifrån och vem som håller vapnet. Men det kommer från nära. Kanske 50 meter. 100. Man lyssnar. Behåller lugnet. För man lär sig. Man måste lära sig. Lyssna på ljuden. Noga. För att höra skillnaden. För att höra om skotten kommer från ett vapen eller om det kommer från flera. Så länge skottväxlingen låter på ett visst sätt och det är en ensam skytt så är det nästan uteslutande skott i luften. En glädje yttring, en ilska eller bara någon som druckit för mycket och skjuter mot den stjärnklara himlen. Och man lyssnar igen för att vara helt säker så att det inte är ljud från flera vapen. Är det ett ensamt ljud är det ok och man sätter sig ner igen. Några minuter efter är livet som vanligt. Vi sitter på uteplatsen med ett stearin-ljus där vi bor då vi inte fyllt på bränsle i generatorn och vant oss att leva i skydd av pannlampor och ljusstumpar. Telefonerna ringer, blinkar och vibrerar och röster vill veta att vi är ok då ljudet från skott tar slut efter ett visst avstånd men reser vidare från mun till mun i väldiga distanser och med än större hastighet.

Vi sitter där. Och stirrar med tomma ögon. För allt är inte som vanligt när allt kommer omkring. Vår kollega, bekant och mångas vän har fallit i grannlandet väster om där flera av oss som sitter i stearinljusets sken själva varit och jobbat. Vi sitter i tystnad. Vi vet inte vad vi ska säga. Kanske finns det inget att säga. Kanske finns det massa att prata om men kanske är vi trots allt för mentalt utmattade för att ta in innebörden av det som rullas upp på twitter, genom sms och än fler telefonsamtal, om vad som hänt.

Jag lindar in mig i mitt myggnät och försöker få sömnen att komma. Men den kommer inte. Istället ligger jag stilla. Tittar ut i det strömlösa mörkret. Och tänker på att jag aldrig träffade Camille. Men att det ändå kändes som att jag kände henne på något sätt då vi hade mycket kontakt med varandra och, då, hon, enligt de som kände henne, var väldigt lätt att lära känna och tycka om. För på något sätt bytte vi liv. Där hon kontaktade mig efter jag själv varit i Centralafrikanska Republiken. Då jag i den mån jag kunde introducerade henne för de kontakter jag själv hade och den kunskap jag fick under min tid i landet. Hon åkte dit. Och blev kvar. Vi mailade fram och tillbaka om saker. Kontakter hit och kontakter dit. Och skrev att vi antagligen kommer ses snart på något konstigt ställe i världen framöver.

Några månader gick. Och jag planerade min resa till den värld hon vistats i och hon öppnade den för mig här i Juba där jag nu varit i snart 1.5 månad. Som att jag landade i det som hon skapat och lämnat kvar. Som att vi möttes i en dörröppning där den ena gick in där den andra gick ut utan att vi såg varandra. Men Camille kommer inte att gå ut igen från några dörrar. Eller in. För hennes resa slutade i Bouar regionen, nära gränsen till Kamerun där jag själv var för nästan precis ett år sedan. Under en resa där jag bäddade in mig, i en annan del av landet, med de trupper (Seleka) som misstänkts vara de som dödade Camille.

Jag får ett telefonsamtal där i mörkret. Displayen blinkar. Och det är min vän och kollega från Sverige som ringer. Som säger att jag inte får pusha min egen story för långt. Att jag måste hålla ihop. Och inse att jag faktiskt är avtrubbad efter att ha sett vapen, döende människor och utbrända städer under vad som normalt sett är en ganska kort tid, men på en plats som denna ändå blir ganska lång. När vi pratar inser jag plötsligt hur sjukt det är att i samma ögonblick som de tomma skotten i luften slutar så hoppar hjärtat tillbaka till normal takt som att inget hänt. Men också hur nödvändigt det är för att hålla sig kvar på platser som befinner sig i väpnad konflikt. För de flesta gånger är det inte vapnen som dödar dig. Det är förnuftet och omdömet som bedrar än att göra saker man egentligen inte skulle göra. Och tappar man balansen är fallet till marken ofta väldigt långt. Men ändå, så är det svårt att erkänna för sig själv att man är avtrubbad. 

Vad som hände med Camille, ingen av oss vet riktigt omständigheterna. Och ingen av oss kan döma val en människa gör efter lång tid i krigsområden. Och eftersom jag inte kände henne på ett personligt plan så vet jag inte vad hennes omdöme sa om det hon ställdes inför eller hur hon resonerade. Och vi alla har våra egna gränser oavsett vad folk säger till oss. Och många av de människor som jag mött som dedikerar sitt liv till saker som är större än de själva är så fokuserade på det som de vill genomföra att det inte spelar någon roll vad andra säger till dom. För de har redan bestämt sig.

Men ändå önskar jag att jag skrev i ett av våra mail. Att hon skulle vara försiktig. Att inget reportage är värt att dö för. Att hon var värd mer levande än död.

För det gjorde jag aldrig.
Inte för att det hade spelat någon roll då Camille redan tagit sikte på sitt mål. 
Men ändå.

För nu kommer jag inte kunna säga eller skriva det förrän vi antagligen möts på någon annan märklig plats. I en annan värld. Och inte så snart vi hade tänkt. Utan först om många år.

Väldigt långt mycket senare än det som är nu…

Don’t hang on
Nothing lasts forever but the earth and sky
It slips away
And all your money wont another minute buy
Dust in the wind
All we are is dust in the wind




Distans i inlägg: 0 kilometer
Total distans: 270 178 kilometer

Saturday

Ansikten i vatten...



Hold on this will hurt more then anything has before
I brought this on us more then anyone
Could ignore what I have done
I worked for so long just to see you mess around
With what you have done
I want back the years that you took when I was young
I was young
I was young
But it’s done

Redan när vi flyger in syns det där nere.  De skiftande gröna färgerna som blandas med det blåa. Att det är en gudsförgäten plats. Dit vi är på väg och det tungt lastade lilla propellerplanet snart kommer att landa. Vid träsken som omger platsen där de som lyckats undkomma kriget har sökt sin tillflykt. Där de bor i enkla hyddor av gräs och äter blommor från våtmarkerna. Utan något annat än kläderna de har på sina kroppar.

Avskurna från allt är det som att dessa människor sitter på öde öar i väntan på att något ska flyta förbi i de stillastående vattensamlingarna. Kanske en räddning, kanske en undergång, ett hopp om ett löfte. Något som innebär någon form av förändring från denna apati. För de berättar att de snart inte kommer att klara sig. Hur de sätter sin tilltro till den luftbro av förnödenheter som ska droppas från luften. Men som hela tiden fördröjs och aldrig verkar anlända. För nu när regnen är i antågande kan inga flygplan landa på den bruna jorden då den förvandlas till stillastående vatten upp till knäna på vissa ställen och sedan blir till lera där allt fastnar som försöker sig på någon form av kontakt.

Och som om det inte vore nog. Bara en bit bort slaktas människor i massakers. På FNs militär baser går beväpnade ungdomar från en rivaliserande klan med hjälp av regeringen soldater in och avrättar flyktingar. En del, patienter, liggandes i sjukhussängar. Och FN som saknar mandat (?) (och även mod och kompetens) tittar på när det sker utan att ingripa förrän det i princip är över. Man undrar om de väntar på ett samtal från New York och högkvarteret med tillstånd för att förhindra hur kvinnor och barns skjuts ihjäl utan chans att försvara sig. Att inget har förändrats sedan 800 000 människor dog av machetes och påkar i Rwanda för att FN inte bara misslyckades med att försvara de civila som satt sin tillit till dem, utan också lämnade dem i sticket, det är en lika stor gåta som den skam det innebär för oss alla om det skulle hända igen. För risken att det sker igen i detta söndertrasade land är överhängande, ingredienserna finns de alla där. Och nu när även FN indirekt blir måltavlor i konflikten finns risken att de precis som i Rwanda fegar ut och lämnar dessa arma människor åt sina öden. Tusentals som sökt skydd inom deras murar runt om i landet som nu bara skiljs åt från fiendens land av murens betong.

En del flyktingar har lämnat FNs område och berättar att de är villiga att söka sin egen överlevnad ensamma ute i fiendeland med miliser som när som kan döda dem. Att de känner sig tryggare utanför murarna än innanför. Det borde rimligtvis vara det sämsta betyget någonsin alla kategorier för någonting som överhuvudtaget betygsatts. Att möta sin fiende ensam och obeväpnad trots att du är gammal och skröplig, istället för att stanna inom ett inhägnat område med en fredsbevarande styrka i mänsklighetens tjänst.

Mitt tält blir översvämmat och flyter iväg. Men jag tänker att det finns de i min närhet som har det värre. Som inte har något som kan flyta iväg och sover under bar himmel.

Jag äter in på ett dygn och när jag väl äter trycker jag samma konservburk med bönor som de andra dagarna. Men det finns de i min närhet som har det värre. Som inte äter något överhuvudtaget.

Jag blir stucken av en skorpion i halsen. Men det finns de i min närhet som har det värre. Som inte kan få en spruta så att allt blir bra. Som inte har malaria-profylax eller ens myggnät i detta malaria-infekteradehelvete.

Jag kanske blir kvar då varken flygplan eller helikopter kan landa. Men det finns de i min närhet som har det värre. Som kommer att vara fast här i åratal och antagligen aldrig kunna återvända från där de kom ifrån.

Jag hör skottlossningen om nätterna och sover med min nöd väska nära till hands. Men det finns de i min närhet som har det värre. Som inte kommer att besparas för att de har vit hudfärg som mig. Utan slaktas som om de vore boskap.

Jag tänker på varför jag är här. Men det finns i min närhet som har det värre. Som inte kan motivera varför de kommit till, utan bara var de har kommit ifrån. Som inte valt att komma hit av fri vilja.

Och just det där, att veta orsaken till varför man är här. Motivationen, vetskapen och drivkraften att berätta gör att systemet i kroppen gör minsta möjliga motstånd och kommer till en form av acceptans. Kroppen och hjärnan går in i överlevnads-tillstånd. Och ger efter för vad som sker. För att kunna uppta så många vittnesmål som möjligt.

I hopp om att historien inte ska upprepa sig.

We’ll fall like stars just hung by on a string
Everything everything here is gone
No mouth can direct us to how ever make it home
We are alone
Just take it all away
I don’t feel it anymore
Just take it all away





Distans in inlägg: 704 kilometer
Total distans: 270 178 kilometer



Thursday

Som en robot...


And the people went into their hide, they oh
From the start they didn't know exactly why, why
Winter came and made it so all look alike, look alike
Underneath the grass would grow, aiming at the sky

It was swift, it was just, another wave of a miracle
But no one, nothing at all would go for the kill
If they called one very soul in the land on the move
Only then would they know a blessing in disguise

Planen lyfter med jämna mellanrum. På väg ut ifrån huvudstaden. De passerar några stenkast från där jag sitter. Om någon skulle kasta tillbaka stenen från luften hamnar den i ett kaos av kartor, anteckningar och telefoner. Tillsammans med en väntan. En krypande känsla av att vilja släppa allt bara för att få vara på ett av planen.

Så stora men ändå så svårfångade.

Hittills efter snart tio dagar på resande fot har jag ännu inte tagit en bild. Om sanningen ska fram, jag har inte ens plockat upp kamerorna ur kameraväskan. För det är som de säger. De som varit här ett tag. Syd Sudan är förmodligen ett av de mest krångliga av länder att ta bilder i. Och på något sätt resonerar man med sig själv: Vad är en bild värd om den förhindrar hundra andra från att tas?
Vilken är bilden som berättar mest?
Hur många bilder kan man sumpa för att få en?

För jag ser dom. Bilderna jag vill ta. Överallt. När jag åker runt i stan på små motorcyklar med killar i sina tonår som är ännu mindre och manövrerar förbi vattenhål och andra skavanker på de brutna vägarna. Bilderna. På soldaterna som lutar sig på sina vapen med allvarliga blickar, på de buckliga människor som väntar längs vägkanten med en apatisk längtan efter något som är svårt att definiera, på pansarvagnarna som putsas och står som symboler för hur snabbt åt helvete allt kan gå.

Men en bild utan tillstånd sätter mig i arresten och sedan på ett plan härifrån. Bara för någon att se en kamera hängande längs med axeln är skäl här i huvudstaden, för att bli förhörd, misstänkliggjord och smutskastad. Så för att ta bilderna. För att kunna lämna Juba. Klinisk disciplin. Mekaniskt existerande. Tänka bort känslorna. Och möten. Ändlösa diskussioner med människor på olika plan. Planerande. Väntan. Utforskande av möjligheter som ska gynna alla parter. Mer väntan. Små små steg. Som att rulla en kanonkula till himlen. Ett steg framåt. Två steg åt sidan för att tappa bort vart man är på väg för destinationen är så diffus och tar sin början överallt och ingenstans. Sen ett steg framåt igen. Hitta vägen. Trycka på. Strunta i den psykologiska svackan som gör att man undrar vad fan man håller på med. Trycka på mera. För att slutligen komma fram någonstans där i periferin av dit man egentligen är på väg.

Syd Sudan, landet som bara är lite drygt tre år gammalt, som håller på att falla sönder, där regnperioden står för dörren, där svälten närmar sig lika illavarslande som ett potentiellt folkmord. Därifrån de flesta journalister har åkt. Men det här stället är varken plats för beskyllningar, hjältedåd eller mönstring av andra.

Jag träffar de som kört fast, journalisterna, som hade visioner likt de jag själv bär på, om vad de ville berätta, de som varit här i veckor utan att kunna uträtta någonting. Som med rödsprängda ögon förskönat verkligheten, lindrat frustrationen och uppgivenheten med allt för många flaskor öl. De sitter där och berättar att pengarna är slut och att de inte kan stanna kvar längre. Samtidigt finns de kvar, historierna som måste berättas, från en miljon människor som bor under usla förhållanden, många i lervälling under bar himmel. Som vet vad som väntar. För visst kommer den, koleran, när hela helvetet svämmar över och allt blir än värre. Då, när det blir ännu svårare att ta sig fram. För då när inte enbart tillstånden, byråkratin och säkerheten är ett hinder, utan även logistiken blir en mardröm (som den redan är) då vägarna (de fån som finns) blir oframkomliga och helikoptrar i princip är det enda sättet att ta sig någonstans. Då blir det ännu viktigare att förmedla dessa vittnesmål.

Jag får ett meddelande av någon jag skulle möta senare under dagen som precis blivit deporterad efter bara en timme efter denne anlänt med flyg från Nairobi. Och under kvällen när vi, kollegorna och jag drar till det strömlösa huset där vi spenderar nätterna, då när vi förföljs av säkerhetsstyrkor som blinkar med helljus och kör någon meter bakom oss under hela resan tillbaka. Det är då jag förstår, att när jag ser planen lyfta, att hur nära de än är, så gäller det att smörja byråkratins krås, lätta på stämningarna, arbeta metodiskt likt en robot och inte tänka på frustrationen som smyger sig på. Utan följa planen. Hålla sig inom ramarna. För att kunna uträtta något. Annars kommer planen även om de bara är några meter ifrån bli lika omöjliga att nå som himlen är för den utan vingar.

Och efter några dagar här (som känns som veckor) börjar saker så lätta en aning. Jonglerandet av allt för många bollar samtidigt börjar ge vaga resultat. Och jag fylls av hopp, snart, om allt går vägen, så kommer jag finnas med på ett plan, en helikopter, eller vad som helst som kan ta mig fram genom den här soppan, med en ryggsäck full av konserver, vattenreningstabletter och en sovsäck. Tillsammans med kamerorna, anteckningsblocket och bandaren. För att berätta.

En berättelse om ett land som är ungt och borde vara oskyldigt.
Men som är allt annat.

Än just det…

(några timmar efteråt fick jag plocka upp kameran och ta mina första bilder)

The curse ruled from the underground down by the shore
And their hope grew with a hunger to live unlike before
The curse ruled from the underground down by the shore
And their hope grew with a hunger to live unlike before

Tell me now of the very souls that look alike, look alike
Do you know the stranglehold covering their eyes?
If I call on every soul in the land on the move
Tell me if I'll ever know a blessing in disguise

Distans i inlägg: 28 kilometer
Total distans: 269 474 kilometer
  

Tuesday

Chansen att vända...


See the nation through the people’s eyes
See tears that flow like rivers from the skies
Where it seems it’s only borderlines
Where others turn in sight, you shall rise

Det finns så många ursäkter och tillfällen att inte göra det.

Första gången tanken dyker upp: att inte åka, är vid ett köksbord i Fruängen flera hundra mil från dit jag just ska boka biljetter till. När snön ligger utanför trots att det är mars. När planeringen på något sätt blir konkret. När  linjerna på kartorna tar en annan form. När tankarna om det som kommer förändras och det börjar gå upp inom än vad det innebär att åka bort från tryggheten och anlända till något annat. Det slår mig där den sena kvällen, då något förändras från en vag fantasi till en detaljerad verklighet. Vid det något slitna köksbordet är första gången chansen finns att backa. Tillfället att vända ryggen till. Walk away. Men istället bokas biljetterna nästan i affekt för att tankarna inte ska komma ikapp.

Och så plötsligt är resan bokad.

En ny känsla tar vid.
Den psykologiska anspänningen ökar.
Den mentala förberedelsen påbörjas.

Nya saker ska fixas. Preciseras.

Och så plötsligt är det bara några dagar kvar innan avfärd.

Allt känns bra.
Det är ännu en ledig helg med vänner och utan krav.
Allt känns så lätt.
Som jag ska på semester.
Fantastiskt.
Det beställs champagne-flaskor i gott sällskap, rumlas runt på barer och fester innan huvudet är för tungt för att hållas upp och sömnen tar vid i samklang med solens uppgående.

Sen kommer ångesten. Bara två dagar kvar. Byten av världar. Avsked. Sammanbitna käkar från en mamma som inte vill visa vad hon egentligen känner. Jag försöker lugna henne, men känner hur pulsen rusar inuti. Hur de egna käkarna pressas samman.

Och så kommer sista natten innan avfärd. Där huvudet letar efter alla ursäkter som den överhuvudtaget kan komma på för att inte åka. Och i sanningens namn är ursäkterna flera för att inte åka än för att göra det. Så, där vid samtalet tidigare på kvällen som bokar taxin till nästa morgon finns fortfarande chansen att säga fel adress och skylla på att taxin aldrig kom och flyget tyvärr missades. Men någonstans vet jag att jag kommer åka oavsett och lägger ner kampen bokar en taxi och åker ut till flygplatsen följande morgon.

Och så plötsligt sitter jag vid gaten.

Ringer samtal till människor jag inte kommer se på en tid. En månad. Två. Kanske längre. Känner hur det knyter sig i bröstet. Av vetskapen att det trygga lämnas bakom för att bytas ut mot något som inte är lika självklart.  Sen kommer det oundvikliga, känslan av att det är för sent att vända om nu.  Att det får bli som det blir. Jag slappnar av. Känner tröttheten vräka ut sig inom mig.

Och så plötsligt, transit i ett land för att landa i ett annat tolv timmar senare.

Blir mött av vänner vid flygplatsen. Åker i en halvtrasig bil genom ett Nairobi som närmar sig midnatt. Allt känns bra. Det är ju så självklart att jag ska vara där jag är när jag är där. När fartvinden blåser in genom rutan och allt bara känns fantastiskt. Och några dagar med möten och fina ögonblick med vänner jag inte sett på ett tag. Det finns fortfarande tid. En kall öl i solnedgången. En film i soffan. En promenad. Skratt. Men likt festen som tog slut i Stockholm tar dagar av lugn slut i Nairobi.

Och så plötsligt en kilometer innan flygplatsen börjar en kö där alla bilar kontrolleras.

Nu finns chansen att bli försenad. Tillfället ingen skulle klandra mig, allra minst jag själv, om jag faktiskt kom för sent och missade planet. Men den inre kampen går vidare och jag vet att jag aldrig skulle acceptera om jag inte åkte när jag väl bestämt det. Så jag hinner till check in disken i god tid. Dricker en blaskig kaffe, äter två bananer och är snart åter på väg. Ångesten slår till. Dunkar hårt.

Och så plötsligt flyger vi in över mjuka kullar.

På dagen 20 år efter att ett av historiens största folkmord utspelat sig just på dessa kullar. Det regnar och de vackra vyerna är en isande påminnelse om att det som hände där håller på att hända igen. Fast lite norr om Kigali, i Sydsudan dit jag är på väg. Så vi landar och jag känner en sista ryckning. Som den döde mannens sista rörelse. En desperat tanke försöker bryta igenom skölden, och skrika, att jag ska hoppa på planet till Nairobi igen. Men utgången är redan dömd. 

Och jag förlikar mig återigen med känslan.
Det är för sent att vända nu.

Istället kommer en förväntan. En vetskap om att allt är som det ska. Och en stund senare lyfter vi igen för att senare landa i huvudstaden i världens yngsta land. Natten passerar med kollegor i huset där jag kommer bo.

Och en ny vind.
En ny morgon.

På en motorcykeltaxi genom stadens leriga gator.

Självklarheten är total.
Av att befinna sig på rätt plats med rätt syfte vid rätt tid.

Och den känslan är starkare än alla de ursäkter för att inte komma hit som jag vevat under den tid jag varit på väg men inte varit här.

There’s disaster in your past
Boundaries in your path
What you desire will lift you higher
You don’t have to be extraordinary just forgiving
You shall rise

Distans i inlägg: 8 516 kilometer
Total distans: 269 446 kilometer