Monday

När hoppet sviktar...

Where the fence is low
And the water is rising
And the fire comes down
And the dark fills the skies in
One foot on the ledge
And I'm feeling for safety
Somewhere between sure
And I don't know, maybe

I'm off on my rope here
I'm off on my own here
And I find my hope here
I find my own here
I'm off on my rope here
The fence is low

Hans andre man satt på sängen. Bordet bredvid var fullt av papper och kartor. När mina ögon tittade dit, fick jag den där blicken tillbaka, som var hård och avslöjade att mina ögon tittade på något de inte skulle se. Istället flackade min blick nervöst tillbaka till hans andre man som satt på sängen. Han såg nyvaken ut trots att det var sent på eftermiddagen. Efter en stund sökte sig min blick återigen bort från hans andre man. Lite åt höger. Där mynningen av en pistol tittade fram. Hans andre man tittade på mig igen. Av hans blick att döma måste mitt aniskitsuttryck varit förvånat. För i nästa sekund började han skratta.
– Visst sover jag med pistol under kudden, sa hans andre man i nästa andetag.

Efter några minuter ville hans andre man inte svara på fler frågor. Egentligen hade han, där inne i hyddan inte svarat på några frågor trots att han pratat oavbrutet. Det var 2014 och kriget i Sydsudan, utanför hyddan, hade snart pågått i ett år. Vi var utanför oljestaden Malakal dit många människor hade flytt undan våldet för att säkerheten hade blivit bättre just där. Beläget vid floden och omringat av våtmarker var det svårt att inta det här stället. Sen fanns hans andre man där och deras arme. Officiellt, lojala till regeringen. I verkligheten, lojala enbart till sig själva.

Det har gått snart fem månader sedan besöket. Jag är tillbaka igen i Sydsudan. För sex nya månader. Och i skrivande stund har den andre mannens, förste man, General Johnson, ledare för milisen utanför oljestaden, tvångsrekryterat flera hundra soldater. Denne General Johnson och hans soldater har slitit pojkar från sina mödrar. Jag får rapporter om att alla dessa barn som blivit rekryterade, många inte äldre än 12 år, har marscherat med tunga automatvapen, precis utanför hyddan där vi satt.

För två veckor sedan reste jag österut. Och mötte andra unga pojkar. Vars händer skulle hålla i pennor men som istället försökte nå runt kolven på det automatvapen som de alla hade i sina knän. Pojkarna, framtiden, de tittade ut i den kvava luften, med en blick som tvärtemot hans andre man då när jag tittade på kartorna i hyddan, inte sa någonting alls utan enbart vittnade om tomhet och apati. Jag satt med dessa pojkar som burit vapen under flera år och inte långt bort från därifrån vi satt fanns en skolbyggnad. Men istället för elever, fanns där hänglås för en del av salarna då lärarna flytt undan våldsamheterna och skolan var stängd. De andra salarna, de utan lås hade förvandlats till hem för flyktingar som intagit utrymmena och fått tillfälligt tak över huvudet. Mitt i mellan oss och skolan stod en utbränd lastbil som träffats av granateld inte långt tidigare.

Nu, trots att jag bara varit tillbaka i en månad känner jag mig redan fruktansvärt trött. Min hjärna undrar varför människor beter sig som de gör. Varför barn ska utkämpa de vuxnas krig. Varför en befolkning som knappt orkar lyfta handen till munnen ändå orkar lyfta ett vapen med samma hand och använda det.

Det är kväll. Och en generator brummar utanför där jag bor. Ett stearinljus kastar skiftande skuggor på plastbordet. En mango ligger där på det dammiga bordet. Och jag kan inte låta bli att tänka på hans andre man, om han redan då när vi träffades, hade planer på att fånga dessa hundratals barn och varför jag inte i så fall kunnat genomskåda lögnen.

Det som ändå stör mig mest är att om jag nu hade lyckats genomskåda lögnen där den sena eftermiddagen, så hade det antagligen inte gjort någon skillnad ändå.

Each shadow I walk
To the ends of the forest
And the shape of the hands
They break the ground for us
The fear that contains
That burns like a blessing
I've been here before
The edge, and I'm guessing

I'm off on my rope here
I'm off on my own here
And I find my hope here
I find my own here
I'm off on my rope where
The fence is low

Distans i inlägg: 12 844 kilometer
Total distans: 300 984 kilometer

Friday

Soluppgång och spegelbilder...


Im a prisoner I cant escape
Im a descision I cant make
They say tha time will kill the pain
I say that pain is gonna kill my time
Because when its good
Its so so good
When its gone
Its gone

Det står en man mitt bland oss alla andra. Med kroppar som trycks emot honom från olika håll står han ändå stadigt. Han är lite högre än oss andra. Så vi ser honom. Och när han pekar med sina långa armar är det svårt att undgå honom. När han sedan öppnar munnen och skriker så att små flagor av saliv träffar de som står för nära, går det inte att bortförklara honom. Han är där. Han försöker skapa någon slags ordning i det kaos som lätt uppstår när flera hundra människor ska passera igenom en liten ingång och det saknas både kösystem och den form av logik som de flesta av oss är vana vid samtidigt som alla försöker penetrera sig igenom på samma gång. Där det enda som skiljer oss åt, är att vi alla försöker från olika håll.

Men mannen, vår vän, som svettas trots att solen ännu inte över krönet, han försöker. Ihärdigt skriker han ut saker som ingen vill förstå, eller som inte går att genomföra i verkligheten då alla som sagt, pressar på från de håll de befinner sig. Det är första gången jag sett ett försök att skapa ordning här. Att försöka undgå den totala anarki som vanligtvis utspelar sig här. Visserligen är det inte så stor skillnad nu gentemot normalt, men ändå finns försöket och ibland räcker det långt vilket får mig att tänka samtidigt som några hjälparbetare svajjar till åt mitt håll så nära att jag känner doften av kaffe blandat med vitlök från deras utandningsluft, att kanske denna gång kommer det vara lite mindre kaos, än det totala sammanbrott som brukar infinna sig i den lilla incheckningshallen. Om vi någonsin kommer in vill säga. Även om tanken uppdagas under några få ögonblick är den i verkligheten så långt ifrån sanningen som det är möjligt.

Efter vad som antagligen bara är några få minuter men som upplevs som oceaner av tid så mosar vi oss in genom den lilla entré-dörren. Fem personer. På väg norrut. Mot rebellerna. Med packningar av konserver och stormkök. Solpaneler och satellitsystem. Gummistövlar och vandringskängor. Allt packat i vattentäta ryggsäckar i olika färger. Luften är kvav inne i incheckningshallen som är många år efter sitt bäst-före datum och egentligen skulle ersatts av den nya terminalen som finns inte långt från den gamla, men som ingen någonsin verkar komma till skott att bygga färdigt. Luften är inte bara kvav utan även fylld av svett trots att vi alla som befinner oss på insidan antagligen duschade extra länge och njöt extra mycket bara ögonblick innan vi kom till flygplatsen. För, de flesta av oss här, är på väg bort från den komfort vi, under våra liv på andra platser, anpassat oss till. Bort från rinnande vatten, från elektricitet, från skugga, från kaffe med skum. Men på väg mot något annat. Fältet. De storslagna vidderna med människorna vars historier lagrats och blivit legender som levt vidare under århundraden. Tystnaden om kvällarna. De enorma stjärnformationerna. Svetten som rinner längs ryggen. De monotona marscherna mot den dallrande horisonten. Verkligheten som är så slående verklig när inget finns som håller den tillbaka.

När tillräckligt många svordomar har haglat på olika språk når vi tillslut fram till incheckningen. En liten skiva av plywood som hålls upp av fyra vingliga ben av trä. Efter en tidig morgon med en väckarklocka som ringer mitt i mörkret. Efter flera dagars planerande. Mentala brottningsmatcher, oro, spänning som slutligen har vunnits, kommit att kontrolleras och accepteras. Men där allt ändras på någon sekund. För vid incheckningen sägs det att vår helikopter är inställd.

Som i trans tränger vi oss ut igenom den lilla dörr där alla försöker tränga sig in. Luften utanför är fuktig och jag tar av mig väskan. Men jag känner inte vätan eller svetten som rinner i pannan utan allt som infinner sig är tomheten. Apatin. Antiklimaxen. Och jag vill sjunka genom asfalten eller bara lägga mig på densamma tills världen slutar existera eller börjar snurra åt ett annat håll. Oförmögen att säga något tar jag mig istället till bilen. De andra pratar om något. Jag hör dess röster men lyssnar inte till orden. Istället tittar jag mot kaoset vid den lilla ingången och känner hur besvikelsen trycker ner mig i det mjuka sätet.

Den gestikulerande mannen är fortfarande där. Han ser uppgiven upp och hans armar pekar inte längre lika energiskt. Hans röst hörs inte längre lika högt. Men han är fortfarande där och tittar för ett ögonblick åt mitt håll. Kanske inbillar jag mig att våra blickar möts. Och att det vi ser i den andres ögon egentligen inte är något annat än spegelbilder av oss själva...

I hang your picture in my mind
Wont do anything I cant denie
I could never be upon
Some drink to remember
Some to forget
Some for satisfatcion
Som to regret
Because when its good
Its so so good
When its gone
Its gone

Distans i inlägg: 3 kilometer
Total distans: 288 140 kilometer




Wednesday

Sängarna utan lakan...


Worshiping the war ships that set sail on my sea of life

When I see my own self I wonder if we still see a light

We was tight seeing lights
Speaking right and breathing life

Now I see my demons and barely even sleep at night

I don't get high life keep me at a decent height

As the old me I predicted all my recent plights

Exhausted. Trying to fall asleep.
Losses at my recent fights

Burdens on my shoulders now, burnin' all my motives down

Inspiration drying up, motivation slowing down

Solen skiner genom fönstret och lyser upp delar av rummet. Men det finns ett annat ljus som fångar ögat. Det är mindre. Och i form av små pelare som lyser igenom kulhålen i väggen över golvet som är fyllt av vatten. Det droppar från taket från den senaste tidens regn. Det kommer snart att kollapsa berättar direktören lite senare. Eller tekniskt sett är han den före detta direktören då det inte längre finns något att styra över. Han, direktören basade en gång över ett av landets största sjukhus. Som hade restaurerats och dit folk sökte sig från långväga ifrån. Det hann bara vara öppet ett år. För nu finns bara strukturerna kvar. Och direktören har inte längre kontroll över sjukdomar och skadade utan kan bara se hur alla de som nu på något sätt faller offer för ohälsa tvingas söka vård någon annan stans. Men eftersom någon annan stans ofta är för långt bort tvingas han antingen titta bort eller se hur de går under.

En hund ylar längst bort i rummet. Med uppspärrade ögon försöker den gömma sig bakom en säng. Med skräcken i den darrande kroppen och fradgan runt käkarna hoppar den till slut ut genom fönstret och faller genom luften två våningar ner och haltar sen bort i det knähöga gräset. Gräset som lärt sig växa snabbare med hjälp av askan från det som har bränts ner.

Men där uppe, i rummet, står bäddarna på rad. Myggnäten hänger där de ska. Borden är fyllda av tillhörigheter från de som en gång låg i rummet. Isoleringsavdelningen på sjukhuset i Malakal i norra delarna av Sydsudan där, om det hade funnits lakan och madrasser, man hade sett vecken. Nästan på samma ställen på samtliga sängar. Där det hade gått att föreställa sig att vecken hamnade just där då personen i sängen försökte ta sig upp, på vingliga ben, för att hitta en utväg, en flykt från rebellerna som stormade byggnaden. Men där de som var för svaga inte fann någon väg ut utan blev kvar. Och lämnades ingen nåd.

Men det finns inga veck. Det finns inga lakan eller madrasser.
För de har tagits när hela området plundrades.

På ett av borden bredvid en av sängarna ligger en journal där läkaren har skrivit en sista anteckning. Den är daterad samma dag som överfallet på sjukhuset. Patienten i fråga antecknas med en febertemperatur på 38.6 grader. Nedanför står några oläsliga tecken och vad som ser ut som en signatur. Sen är det tomt. Nedanför det lilla bordet ligger en ensam damsko. Förmodligen hade kvinnan så bråttom ut att hon inte tänkte på det som lämnades kvar. Ytterligare en bit bort ligger ett foto på två kvinnor. De är klädda i festkläder. Kanske från någon högtid. Ett bröllop. En födsel. De ler mot kameran med stolta miner.

Jag dröjer mig kvar i rummet. Det känns obehagligt på något sätt att komma in i ett rum där livet upphörde att existera på några ögonblick. Där alla berättelser om de som en gång fanns i rummet är spridda i form av fragment att plocka upp för de som finns i tiden efteråt. På vägen ut hörs motorljud utanför. Leran på den ogästvänliga vägen trycks ner av däcken från flera pickuper som passerar.

Dess flak är fyllda av unga män.
I olika uniformer.
Beväpnade med automatvapen…

Give me room. The entry room. Let me in and let me go


So I can roam around this wilderness

See it for what it really is
I'm prepared to filter list

Magnify the youth in me, alibi the shootin' spree

Amplify the revolution, sanitize the lunacy

Strip away the justice, justify the scrutiny

I can see the lasers shootin' out of you and me

Distans i inlägg: 6 855 kilometer
Total distans: 288 137 kilometer


Saturday

Dagar efter bilden...



Home, I’m making my way home.

My mind’s already there.

Yes, my mind is

Light, you’re with me in the dark.

Light my way at night.

Let your light shine

Now, this burden weighs me down.

25 juni, Lake State, Sydsudan: Det är en vacker dag att sjunka på. Solen är på väg att försvinna bakom vassen och Nilens vatten porlar i tystnaden. Båten gungar rytmiskt. Tillsammans med oss, 300 personer som sitter stilla i en väntan på något som inte verkar komma. Bensinen är slut och vi driver i den stilla strömmen. Vattnet är inte långt från relingen. Kanske en decimeter. Kanske två. Om vi rör oss samtidigt tillräckligt många så kommer vattnet skölja in. Inga ljus syns till. Bara den ljusa vassen och den kvällsvackra himlen som snart kommer vara helt svart. Några av oss passagerare håller upp telefonerna över huvudena i hopp om att få mottagning. Men som på de flesta platserna i Sydsudan finns det ingen telefonmottagning. Så vi fortsätter att glida framåt. Eller om det är bakåt. Och mörkret sänker sig fort. Jag tänker på barnen, kanske är de 100 som om vi kantrar kommer att drunkna. Antagligen kommer jag själv att drunkna men jag tänker på det pappa sa när jag var yngre, att om någon försöker dra ner dig som inte kan simma så måste jag klappa till personen så att den tuppar av så att jag kan rädda mig själv och personen som försöker dra ner mig. Jag inser att jag kanske bara ska sjunka till botten och simma ifrån med tanke på att det antagligen bara är jag av alla passagerare som faktiskt kan simma.

Min vän och tolk står bredvid mig. Hans blick är glasartad. Jag lovar honom att om båten kapsejsar att vi kommer att klara oss. Samtidigt lägger jag kamerorna i vattentäta påsar. Och så väntar vi samtidigt som jag funderar på om jag ändå inte lovat för mycket.

Två dagar senare efter att någon mirakulöst passerat våran överfyllda båt och dessutom haft extra bensin så nådde vi destinationen långt efter mörkret inbrott. Direkt tillbaka till Juba i helikopter för att sedan leverera allt material. Skicka det i ilfart till New York. Lämna datorn på ett av få hotell där internet fungerar, skåla med vännerna, packa det sista, sedan inse att uppladdningen inte kommer hinna klart innan utegångsförbudet träder i kraft vilket innebär att jag sover på hotellet. Datorn kämpar. Fläkten låter som den ska gå sönder och datorn är så varm under natten att den egentligen borde brinna upp. Somnar några timmar. Vaknar. Uppladdningen är klar. Hämtar packningen i huset. Får skjuts till flygplatsen och kastas in på ett flygplan och befinner mig några timmar senare i Dubai. Är så vilsen att jag glömmer kvar hälften av presenterna jag köpt då jag inte hittar gaten jag ska till för fortsatt färd till Köpenhamn.

Tre månader tar slut på några timmar och i Köpenhamn känns kroppen slut och hjärnan som om den är på en annan planet.

1 juli, Stockholm, Sverige: Kroppen är stel när jag går upp för trapporna. Febern är fortfarande kvar och frossan kommer och går. Efter att ha nått Göteborg hamnade jag i sängen i fyra dagar oförmögen att resa mig. På den femte nådde jag Stockholm och är på väg till redaktionen på tidningen där jag tidigare bara varit på möten. Nu ska jag jobba där i sex veckor. Svetten tränger fram trots att jag fryser. Vi kommer in i det öppna kontorslandskapet och antagligen förstår jag ingenting och tankarna är fortfarande frånvarande.

Jag presenteras inför lysande kollegor som jag hört talas om och sett i tidningen långt innan jag ens började med det här. Jag håller mig upprätt. Får en dator. En telefon. Och tänker att det här kommer att gå bra när jag andra dagen åker ner i Stockholms tunnelsystem för att fotografera. Några dagar senare är jag på väg till Norrland. Sen tillbaka till Stockholm igen. Dagen efter till Borlänge. Men det kommer att gå bra. För det är inte resor i krig. Det är resor i Sverige.

24 juli, Donetsk, Ukraina: Grad-missilerna landar några hundra meter bort. Paniken i folks ögon går inte att ta miste på. En bil sladdar iväg på den sommarvarma asfalten. Runt är solrosorna så förbannat vackra och vajar fram och tillbaka i stillhet. Luften luktar krut och kaskaderna av luftvärnseld får bröstkorgen och det innanför att vibrera. Snart är vi framme vi den första vägspärren utanför den stängda staden Luhansk som vi precis lämnat bakom oss. Kosackerna som kontrollerar den vill arrestera oss. Vi står i mörkret vid en bro med ett kompani av vad som i medier utmålas som blodtörstiga bestar. Deras chef luktar sprit och föser undan både mig och mina förklaringar om att vi faktiskt inte är spioner.

Det mullrar och den ryska gränsen är inte långt bort. Artilleripjäser flyger över gränsen. Vår kosackiske vän, som egentligen inte är vår vän men som har vårt öde i sina händer, han mjuknar och bjuder oss på kaffe efter en stund. En präst kommer förbi. Vi pratar. Kosacken blir plötsligt blödig. Vi frågar en massa frågor, min kollega och jag. Alla blir bröder och systrar och jag får ta lite bilder innan vi tillåts åka vidare i natten på den väg som många i östra Ukraina kallar dödsfällan. Men vad har vi för alternativ när natten sänker sig. Så vi släpper taget och flyter med. Några timmar senare är vi tillbaka helskinnade i Donetsk.

Senare när vi ska ta oss mot Kiev stängs vägarna ut. Tågbron bombas och tågen slutar att gå. Vi lyckas efter två dagar att undvika granaterna och vägspärrarna och ta oss västerut. Vår chaufför, som varit med oss under hela vår tid i östra Ukraina, han smsar inte på kvällen som han skulle när han kommit fram. Min kollega och jag slappnar av på ett gammalt kommunisthotell i en mellanstor stad en bit bort från kriget. Vi har druckit lite öl och sitter på en fuktskadad balkong och tittar ut över en soptipp och undrar om vi borde vara oroliga. Vi sa att han kunde stannat med oss och åkte den efter. Men han vägrade och nu har han inte hört av sig. Vi inser att det är efter midnatt. Antagligen har hans telefon inga batterier och han hör av sig på morgonen. Tänker vi. Och somnar.

Inget samtal eller sms har kommit under natten. Jag ringer hans telefon. Den är avstängd. Jag ringer igen någon minut senare och signalerna går fram sen trycker någon bort och det tutar upptaget. Vi inser att något är fel. Så jag ringer igen frenetiskt. Utan att tänka. Bara för att få ett svar. En man svarar. Men det är inte vår chaufförs röst. Jag tar upp den andra telefonen för att spela in samtalet. Precis som på film tänker jag snabbt. Men känner hur pulsen rusar, svetten rusa fram och rösten darra. Samtalet pågår tolv minuter inser jag när jag tittar på inspelningen efteråt. Konstantin heter han som svarade. Säger han. Det är han och hans väpnade grupp som har tagit vår chaufför. Oroliga och rädda för hans öde har vi möte med redaktionen innan vi lägger upp en plan. Sen lyckas vi ta oss ur landet.

21 augusti, Göteborg, Sverige: Det blåser utanför fönstret. Den fuktiga vinden som sliter sig innanför kläder och in i benen. Några lägenhetsfönster är tända trots att det är sent och semestrarna är slut sedan några veckor. Mamma är bortrest och jag lånar hennes lägenhet. Gör vad jag vill. Sover länge. Sover sent. Stökar ner. Städar när jag vill. Går långa promenader. Inser att lugnet är ovant och tiden utan att saker händer inte är alldeles bekväm. Sommaren har passerat och tidningsjobbet är färdigt. Jag tittar på bilder från Sydsudan som känns avlägset. Jag lyssnar på inspelningar från bomb-alarmen i Luhansk och samtalet med Konstantin. Vår vän chauffören släpptes för några dagar sedan. Utan att ha skadats fysiskt. Och på något sätt kan jag stänga resan till Ukraina. Låta bitarna falla på plats. Men det tar tid den här gången. Längre än vanligt. För intrycken från senaste tiden är många. Och tiden i ensamhet obefintlig. Så ibland på dagarna ligger jag och stirrar i taket. I timmar. Utan att resa mig. Utan att fästa tankarna på något. Utan att kämpa emot stressen över att det är tyst och lugnt men långt ifrån skönt.

Jag får ett sms från en vän som säger att ledigheten kommet att sjunka in. Att man måste passera en tröskel sen kan man njuta av den. Så jag inser att jag inte har bråttom trots att jag fått ett nytt visum till Sydsudan och snart ska röra mig vidare. Men inte än. För jag dröjer mig kvar.

15 september, Köpenhamn, Danmark: Kanske skiner solen genom de stora glasfönstren på Kastrup om en vecka. Kanske är det ganska varmt då sommaren åter verkat ha etablerat sig. Jag kommer stå där vid check-in disken. Ifrågasätta varför jag håller på med det här. Känna att det är enklare att vända ryggen till. Bara en liten sväng, vandra ut på perrongen sätta mig på tåget tillbaka till Sverige. För att det är lättare på många vis. Men jag vet att jag inte kommer vända. För känslan är likadan inför en stundande resa. Nya månader väntar söderut. Nya återseenden. Nya ronder.

Och i slutänden. Om jag vänder för att det är enklare.
Vad skulle jag göra när väl tåget nått perrongen i Sverige…

The heaviest of weights

knocks me to the ground, 
right down to the
Dew that sparkles on the ground.

Blue mountains loom above.

Blue mountains loom 

And I walk alone; one wish

won’t be forgotten,
never forget that

Long, is the path ahead.

And though my body tires,

and I have far to go,

I know I’m going home.

Distans i inlägg: 11 001 kilometer
Total distans: 281 282 kilometer


Wednesday

Flykten från allt...


Green-eyed looker, it always pains me to see
Hollowed out picture of skin and bone
The strangest stranger that I ever did meet
Oh and I guess I ain’t that old
It’s the deep water, the driving rain
I’m making a shelter of my own
When Jesus comes he’s gonna eat with me
And he’s gonna find our children old

Det svider i bröstet. Som om någon drar en tändsticka inne i bröstkorgen och sedan tänder eld på allting. Varje gång jag hostar. Frossbrytningar. Skakningar. Svettningar. Feber. Efter att ha vadat runt i lera under flera dagar och skakat fler händer än jag kan räkna är det egentligen inte så konstigt att sjukdomarna kommer. Egentligen är det konstiga att jag inte är sjuk oftare. För alla dessa människor, denna aniskten som passerar förbi, i detta land där så mycket har gått fel, de är sjuka, de bär på virus och andra sjukdomar.  För tyvärr är det inte bara kulan som kan döda här, utan antagligen de flesta sjukdomar som finns.

På något sätt när jag ligger i tältet och mår uselt. Så förstår jag att det är denna känsla många människor upplever. Varje dag. Varje morgon. Varje natt. Varje ögonblick. Utan möjlighet att ta sig till en annan plats. Utan chans att få tag i tabletter som kan bota dom. Där de sätter sin tilltro till hoppet då det är det enda som finns kvar. Samtidigt förstår jag att mitt uselt inte är lika illa som deras uselt för i slutänden hur mycket jag än försöker identifiera mig med dessa människor så har jag ändå möjligheten att ta mig till en annan plats  och chansen att få tag i tabletter som kan bota mig. Jag stirrar mot den gröna tältduken och känner hur svetten tränger fram trots att det är mörkt ute och solen inte ens har gått upp. Jag behöver sömnen så innerligt men just därför vägrar den infinna sig. Vrider mig i sovsäcken. Trasslar in mig om jag inte stoppar den så kommer paniken som det brev på posten som man aldrig vill få. Jag tänker på allting utan att fästa tanken vid någonting. Låter saker passera. Sätter på musik i öronen. Stänger ögonen. Öppnar dom igen. Andas. Stänger ögonen igen. Flyr in i mig själv och bort från det runt mig. 

När allt kommer omkring:
Kanske flyr jag även från mig själv.

Tillsammans med kollegor från Nairobi är jag i färd med att dokumentera distribution av mat från luften. Från stora Hercules plan som slungar ut säckar med mat och frön. Tidigare spändes jag fast i ett av dessa gigantiska monster och hängde ut när 18 ton släpptes ner. Nu är det omvänt. Under tre dagar står jag på marken och ser hur denna luftens jätte öppnar buken och spottar ut säckar med majs, bönor och annat som behövs för att överleva. I envisa regn och åskoväder, i het sol. 10-12 timmar varje dag. Febern stiger bara vid tanken på ytterligare en dag under den brännande solen. Och nu natten mot dag nummer två där jag känner att det här uppdraget är för viktigt för att misslyckas med.

Sen vad finns det annars att göra i en utbränd stad än att jobba, försöka dra sin förmåga till att påverka situationen till det bättre för de som är kvar i vad som luften ser ut som en enorm bombkrater med bara rester och fragment kvar. Det är inte rätt plats att ligga i tält och grunna på livet även om jag innerst inne antagligen är i större behov av det än att pressa ur det sista av den energi som finns inombords. Så vi går upp. Med solen. Kanske har jag slumrat, kanske inte. Allt är lika oklart som det som kommer upp ur mig när jag hostar. Tar en spann med kallt vatten och försöker forcera ner temperaturen i kroppen. Sväljer panodil, dricker kaffe och känner att magen vill vända sig ut och in. Kanske är det först nu jag kan förstå de människor som jag dokumenterar. För oavsett om jag kan ta mig till en annan plats å få chansen att ta de där tabletterna som kan bota mig så finns möjligheten flera dagar bort. Så åtminstone där, när jag kan känna samma svaghet och utsatthet som de är vi lika tänker jag. För inte är det bara febern och bröstkorgen som värker. Utan magen verkar ha pajjat. Men via radion får vi reda på att planet gör sitt första drop av två för dagen en timme senare. Så på med stövlarna och promenera genom leran de tre kilometer som det är till fältet där maten ska släppas.

Jag riggar upp. Väntar. Kollar så att allt är ok. Täcker kameran med en handduk på stativet. Tar den andra kameran och känner hur benen nästan viker sig och yrseln är i antågande. Men jag hinner fram. Till en utbränd hydda. Jag går ner på alla fyra och känner doften av aska. På marken ligger sidor av böcker. Detta var någons hem för inte så längesedan. Jag stoppar fingrarna i halsen. Stirrar ner i jorden där någon antagligen tillbringat många år av sin uppväxt så att den platsen kommer vara inetsad i minnet för alltid. Antagligen kommer samma plats svetsas fast i mitt minne, trots att jag bara befann mig där någon minut. För när jag ligger där och ulkar hör jag planet. Dess dova motorljud som får allt på marken att nästan dallra av vibrationerna. Så jag skyndar mig att avsluta det jag just påbörjat. Torkar mig om munnen och hinner i tid till stativet.  Sen är allt över på några minuter. Men jag inser att jag lyckas med det jag vill göra. Jag slappnar av lite grann. Känner tröttheten komma så fundamentalt som det är möjligt. Ser de långa skuggorna från träden. Det är ännu tidig morgon. Och arbetet har bara börjat…

Got a road all laid out and trenched
And mined enough for a walking pace
It seems so different from where I’ve come
Oh Lord I’d love to see that, that place again
With its deep water, mountain range
Full of those hard living kind
Petrol stations and a copper mine
The kind of place I think I could die

Distans I inlägg: 3 kilometer
Total distans: 270 181 kilometer