Thursday

Som en robot...


And the people went into their hide, they oh
From the start they didn't know exactly why, why
Winter came and made it so all look alike, look alike
Underneath the grass would grow, aiming at the sky

It was swift, it was just, another wave of a miracle
But no one, nothing at all would go for the kill
If they called one very soul in the land on the move
Only then would they know a blessing in disguise

Planen lyfter med jämna mellanrum. På väg ut ifrån huvudstaden. De passerar några stenkast från där jag sitter. Om någon skulle kasta tillbaka stenen från luften hamnar den i ett kaos av kartor, anteckningar och telefoner. Tillsammans med en väntan. En krypande känsla av att vilja släppa allt bara för att få vara på ett av planen.

Så stora men ändå så svårfångade.

Hittills efter snart tio dagar på resande fot har jag ännu inte tagit en bild. Om sanningen ska fram, jag har inte ens plockat upp kamerorna ur kameraväskan. För det är som de säger. De som varit här ett tag. Syd Sudan är förmodligen ett av de mest krångliga av länder att ta bilder i. Och på något sätt resonerar man med sig själv: Vad är en bild värd om den förhindrar hundra andra från att tas?
Vilken är bilden som berättar mest?
Hur många bilder kan man sumpa för att få en?

För jag ser dom. Bilderna jag vill ta. Överallt. När jag åker runt i stan på små motorcyklar med killar i sina tonår som är ännu mindre och manövrerar förbi vattenhål och andra skavanker på de brutna vägarna. Bilderna. På soldaterna som lutar sig på sina vapen med allvarliga blickar, på de buckliga människor som väntar längs vägkanten med en apatisk längtan efter något som är svårt att definiera, på pansarvagnarna som putsas och står som symboler för hur snabbt åt helvete allt kan gå.

Men en bild utan tillstånd sätter mig i arresten och sedan på ett plan härifrån. Bara för någon att se en kamera hängande längs med axeln är skäl här i huvudstaden, för att bli förhörd, misstänkliggjord och smutskastad. Så för att ta bilderna. För att kunna lämna Juba. Klinisk disciplin. Mekaniskt existerande. Tänka bort känslorna. Och möten. Ändlösa diskussioner med människor på olika plan. Planerande. Väntan. Utforskande av möjligheter som ska gynna alla parter. Mer väntan. Små små steg. Som att rulla en kanonkula till himlen. Ett steg framåt. Två steg åt sidan för att tappa bort vart man är på väg för destinationen är så diffus och tar sin början överallt och ingenstans. Sen ett steg framåt igen. Hitta vägen. Trycka på. Strunta i den psykologiska svackan som gör att man undrar vad fan man håller på med. Trycka på mera. För att slutligen komma fram någonstans där i periferin av dit man egentligen är på väg.

Syd Sudan, landet som bara är lite drygt tre år gammalt, som håller på att falla sönder, där regnperioden står för dörren, där svälten närmar sig lika illavarslande som ett potentiellt folkmord. Därifrån de flesta journalister har åkt. Men det här stället är varken plats för beskyllningar, hjältedåd eller mönstring av andra.

Jag träffar de som kört fast, journalisterna, som hade visioner likt de jag själv bär på, om vad de ville berätta, de som varit här i veckor utan att kunna uträtta någonting. Som med rödsprängda ögon förskönat verkligheten, lindrat frustrationen och uppgivenheten med allt för många flaskor öl. De sitter där och berättar att pengarna är slut och att de inte kan stanna kvar längre. Samtidigt finns de kvar, historierna som måste berättas, från en miljon människor som bor under usla förhållanden, många i lervälling under bar himmel. Som vet vad som väntar. För visst kommer den, koleran, när hela helvetet svämmar över och allt blir än värre. Då, när det blir ännu svårare att ta sig fram. För då när inte enbart tillstånden, byråkratin och säkerheten är ett hinder, utan även logistiken blir en mardröm (som den redan är) då vägarna (de fån som finns) blir oframkomliga och helikoptrar i princip är det enda sättet att ta sig någonstans. Då blir det ännu viktigare att förmedla dessa vittnesmål.

Jag får ett meddelande av någon jag skulle möta senare under dagen som precis blivit deporterad efter bara en timme efter denne anlänt med flyg från Nairobi. Och under kvällen när vi, kollegorna och jag drar till det strömlösa huset där vi spenderar nätterna, då när vi förföljs av säkerhetsstyrkor som blinkar med helljus och kör någon meter bakom oss under hela resan tillbaka. Det är då jag förstår, att när jag ser planen lyfta, att hur nära de än är, så gäller det att smörja byråkratins krås, lätta på stämningarna, arbeta metodiskt likt en robot och inte tänka på frustrationen som smyger sig på. Utan följa planen. Hålla sig inom ramarna. För att kunna uträtta något. Annars kommer planen även om de bara är några meter ifrån bli lika omöjliga att nå som himlen är för den utan vingar.

Och efter några dagar här (som känns som veckor) börjar saker så lätta en aning. Jonglerandet av allt för många bollar samtidigt börjar ge vaga resultat. Och jag fylls av hopp, snart, om allt går vägen, så kommer jag finnas med på ett plan, en helikopter, eller vad som helst som kan ta mig fram genom den här soppan, med en ryggsäck full av konserver, vattenreningstabletter och en sovsäck. Tillsammans med kamerorna, anteckningsblocket och bandaren. För att berätta.

En berättelse om ett land som är ungt och borde vara oskyldigt.
Men som är allt annat.

Än just det…

(några timmar efteråt fick jag plocka upp kameran och ta mina första bilder)

The curse ruled from the underground down by the shore
And their hope grew with a hunger to live unlike before
The curse ruled from the underground down by the shore
And their hope grew with a hunger to live unlike before

Tell me now of the very souls that look alike, look alike
Do you know the stranglehold covering their eyes?
If I call on every soul in the land on the move
Tell me if I'll ever know a blessing in disguise

Distans i inlägg: 28 kilometer
Total distans: 269 474 kilometer
  

Tuesday

Chansen att vända...


See the nation through the people’s eyes
See tears that flow like rivers from the skies
Where it seems it’s only borderlines
Where others turn in sight, you shall rise

Det finns så många ursäkter och tillfällen att inte göra det.

Första gången tanken dyker upp: att inte åka, är vid ett köksbord i Fruängen flera hundra mil från dit jag just ska boka biljetter till. När snön ligger utanför trots att det är mars. När planeringen på något sätt blir konkret. När  linjerna på kartorna tar en annan form. När tankarna om det som kommer förändras och det börjar gå upp inom än vad det innebär att åka bort från tryggheten och anlända till något annat. Det slår mig där den sena kvällen, då något förändras från en vag fantasi till en detaljerad verklighet. Vid det något slitna köksbordet är första gången chansen finns att backa. Tillfället att vända ryggen till. Walk away. Men istället bokas biljetterna nästan i affekt för att tankarna inte ska komma ikapp.

Och så plötsligt är resan bokad.

En ny känsla tar vid.
Den psykologiska anspänningen ökar.
Den mentala förberedelsen påbörjas.

Nya saker ska fixas. Preciseras.

Och så plötsligt är det bara några dagar kvar innan avfärd.

Allt känns bra.
Det är ännu en ledig helg med vänner och utan krav.
Allt känns så lätt.
Som jag ska på semester.
Fantastiskt.
Det beställs champagne-flaskor i gott sällskap, rumlas runt på barer och fester innan huvudet är för tungt för att hållas upp och sömnen tar vid i samklang med solens uppgående.

Sen kommer ångesten. Bara två dagar kvar. Byten av världar. Avsked. Sammanbitna käkar från en mamma som inte vill visa vad hon egentligen känner. Jag försöker lugna henne, men känner hur pulsen rusar inuti. Hur de egna käkarna pressas samman.

Och så kommer sista natten innan avfärd. Där huvudet letar efter alla ursäkter som den överhuvudtaget kan komma på för att inte åka. Och i sanningens namn är ursäkterna flera för att inte åka än för att göra det. Så, där vid samtalet tidigare på kvällen som bokar taxin till nästa morgon finns fortfarande chansen att säga fel adress och skylla på att taxin aldrig kom och flyget tyvärr missades. Men någonstans vet jag att jag kommer åka oavsett och lägger ner kampen bokar en taxi och åker ut till flygplatsen följande morgon.

Och så plötsligt sitter jag vid gaten.

Ringer samtal till människor jag inte kommer se på en tid. En månad. Två. Kanske längre. Känner hur det knyter sig i bröstet. Av vetskapen att det trygga lämnas bakom för att bytas ut mot något som inte är lika självklart.  Sen kommer det oundvikliga, känslan av att det är för sent att vända om nu.  Att det får bli som det blir. Jag slappnar av. Känner tröttheten vräka ut sig inom mig.

Och så plötsligt, transit i ett land för att landa i ett annat tolv timmar senare.

Blir mött av vänner vid flygplatsen. Åker i en halvtrasig bil genom ett Nairobi som närmar sig midnatt. Allt känns bra. Det är ju så självklart att jag ska vara där jag är när jag är där. När fartvinden blåser in genom rutan och allt bara känns fantastiskt. Och några dagar med möten och fina ögonblick med vänner jag inte sett på ett tag. Det finns fortfarande tid. En kall öl i solnedgången. En film i soffan. En promenad. Skratt. Men likt festen som tog slut i Stockholm tar dagar av lugn slut i Nairobi.

Och så plötsligt en kilometer innan flygplatsen börjar en kö där alla bilar kontrolleras.

Nu finns chansen att bli försenad. Tillfället ingen skulle klandra mig, allra minst jag själv, om jag faktiskt kom för sent och missade planet. Men den inre kampen går vidare och jag vet att jag aldrig skulle acceptera om jag inte åkte när jag väl bestämt det. Så jag hinner till check in disken i god tid. Dricker en blaskig kaffe, äter två bananer och är snart åter på väg. Ångesten slår till. Dunkar hårt.

Och så plötsligt flyger vi in över mjuka kullar.

På dagen 20 år efter att ett av historiens största folkmord utspelat sig just på dessa kullar. Det regnar och de vackra vyerna är en isande påminnelse om att det som hände där håller på att hända igen. Fast lite norr om Kigali, i Sydsudan dit jag är på väg. Så vi landar och jag känner en sista ryckning. Som den döde mannens sista rörelse. En desperat tanke försöker bryta igenom skölden, och skrika, att jag ska hoppa på planet till Nairobi igen. Men utgången är redan dömd. 

Och jag förlikar mig återigen med känslan.
Det är för sent att vända nu.

Istället kommer en förväntan. En vetskap om att allt är som det ska. Och en stund senare lyfter vi igen för att senare landa i huvudstaden i världens yngsta land. Natten passerar med kollegor i huset där jag kommer bo.

Och en ny vind.
En ny morgon.

På en motorcykeltaxi genom stadens leriga gator.

Självklarheten är total.
Av att befinna sig på rätt plats med rätt syfte vid rätt tid.

Och den känslan är starkare än alla de ursäkter för att inte komma hit som jag vevat under den tid jag varit på väg men inte varit här.

There’s disaster in your past
Boundaries in your path
What you desire will lift you higher
You don’t have to be extraordinary just forgiving
You shall rise

Distans i inlägg: 8 516 kilometer
Total distans: 269 446 kilometer



Gågatan om natten...


The show lights are bright we keep that dark shit backstage
We make it all seem alright ‘cause we're of that age
It’s tons of ash trays, and tons of smoking carts
Tons of pain, I sliced my skin on a broken heart
What doesn't kill us has hardly made us stronger
And every single hour that passes is feeling longer
The hour glass is pouring and the grains are getting smaller
The drinks are coming quicker, now I’m staring at all you

Kylan svider innanför skinnet. Jag vet inte om det är temperaturen, snön eller den råa vinden. Kanske är det mentaliteten i detta förbannade land. Den spontana tanken säger mig att dra härifrån så fort som bara är möjligt. Men jag värjer mig, dröjer mig kvar. En dag. En natt. Några grader kallare. Några timmar till. På jakt. Efter något som kan ge mig hoppet tillbaka.

Som en fredlös man på flykt är jag åter på dessa Sofias gator. Dessa boulevarder alla talar så gott om. De som fått uppleva uteserveringarna med öl billigare än vatten under ljumma sommarnätter. Kärleken. Extasen. Ruset. Lyckan. Eller vad det är som är så fantastiskt med denna stad. Jag har promenerat dess gator, blivit stoppad av polisen upprepade gånger av oklara anledningar, blivit stirrad på av män i kängor med rakade huvuden och inte känt varken kärlek, extas, rus eller än mindre, lycka.

Men jag ger det en chans till. Försöker bortse från vad människor berättat om utlänningar, att de är accepterade om de har ljust skinn även om de är kriminella men att de avisas om de har något i sitt utseende som härstammar från tredje-världen. Och just när trycket börjar lätta i bröstet hör jag ljudet. Det låter som när någon krossar ett salladshuvud. Det kommer från någon meter bakom mig.

En man ligger över asfalten. Den hårt sammanpressande snön har blivit till is eftersom ingen har skottat gatan. Mannen är stilla sånär som på några små ryck i ena benet. Jag sätter mig på huk framför honom. Han blöder från ena ögonhålan. Ögonen är öppna men det går inte att få någon kontakt med honom. Han har svimmat av.

Snart kommer en man och sätter sig även han på huk. Han börjar prata på bulgariska. Jag försöker med engelska men vi förstår varandra inte. Den avsvimmade förstår inte heller och gör ingen ansats till att kvickna till. Istället rinner blodet ner på den isiga snön och bildar en rännil av rött som nu tar form på Vitosha Boulevard, gågatan som alla pratar så fantastiskt gott om.

Jag stirrar upp mot himlen. Den är klar. Full av stjärnor. Ännu en natt är i antågande med köldgrader. Jag tänker på den man som bodde ute som jag träffade bara några timmar tidigare. Som sov i ett övergivet sjukhus utan fönster eller ytterväggar. Jag tänker att jag hoppas att han inte fryser ihjäl. Jag hoppas att han inte blir tvungen att stanna i det här landet, men egentligen, vart ska man ta vägen när man inte är önskad någonstans. Plötsligt rycker mannen till och jag rycks med, ut från mina funderingar tillbaka till den beryktade gågatan. Han svamlar något när han nu återfått medvetandet. Den andre mannen visar att vi ska lyfta upp honom. Säger något på bulgariska till den nyss avsvimmade. Någonstans, ur djupet ur denna själviskhetens brunn, äntligen lite broderskap, slår det mig. Vi hjälps åt.

Den nyss avsvimmade är uppe på fötterna efter en stund. Den andre mannen avlägsnar sig och jag blir stående utanför ett upplyst skylt fönster med en blödande man i min famn. För han kan inte stå själv. Utan lutar sig emot mig så att jag själv nästan ramlar. Jag försöker hålla undan hans blodfyllda ansikte från mina kläder. Men i verkligheten har jag fullt upp med att lyckas hålla oss båda på benen. Sen möts våra blickar. Det är som att all den tid jag spenderat i det här landet. Alla möten med flyktingar, gränsvakter, främlingsfientliga, poliser, hjälparbetare och alla där i mellan, ryms där i det ögonblick vi stirrar in i varandras ögon. Som i en reflex skönjer jag hans ena hand i utkanten av mitt synfält. Hans näve som är knuten och på väg mot min ena ansiktshalva. Jag ser den i tid. Samtidigt som vi tittar i varandras ögon. Jag önskar det hade varit blickar av kärlek. Från två nyförälskade människor. I ruset. Extasen. Lyckan. Men det är något annat. Den nyss avsvimmade missar slaget han måttat mot mig då jag hinner rycka undan huvudet i tid.

Jag backar någon meter. Våra ögon mönstras fortfarande i en blick.

Sen vänder jag och börjar gå. Det är trots allt en promenad-boulevard som det står i guide-böckerna. Och just när trycket börjar lätta i bröstet hör jag ljudet. Det låter som när någon krossar ett salladshuvud.

Han faller igen.

Jag sluter ögonen.
Och hoppas
Lika innerligt som hårt.
Att det inte är en rännil av blod som nu rinner i snön på paradgatan utan hjärnsubstans.

Sen inser jag att det här blir mitt sista dygn i denna förlorade stad innan jag drar luvan över huvudet, knyter näven i fickan och fortsätter min vandring genom natten…

All I needed was I love you swear I never knew it
Never felt the joy after all this pain, and all the painkillers washed away in all this rain
And all the rain seemed to fall down in one spot
Why am I the only one getting wet when we're all on top
Well here it goes, another shot
Maybe this one will get me to where my heart stops
Oh, girl let me smell that sweet whiskey breath
Throw me on the bed, and love me to death
Oh, girl how I love this sweet sexy mess
Throw me on the bed, and love me to death
Love me to death, love love me to death

Distans i inlägg: 5 kilometer
Total distans: 260 930 kilometer

Wednesday

Gränsen och jag...


Hold on this will hurt more than anything has before
What it was, what it was, what it was
I've brought this on us more than anyone could ignore
What I've done, what I've done, what I've done

I've worked for so long just to see you mess around
What you've done, what you've done, what you've done
I want back the years that you took when I was young
I was young, I was young but it's done

De pratar som om att jag inte är där. Och det känns märkligt att lyssna på dessa människor. Som säger saker de antagligen inte borde säga till mig egentligen. Men efter att ha hittat den gemensamma kopplingen som denna gång visar sig vara begagnade bilar som den ene av cheferna vill köpa och importera från Sverige och där jag med min ringa kunskap om bilar tipsat honom om att i norr där de inte använder salt kan han antagligen göra riktiga kap. Då släpper spänningarna som tidigare fanns. Barriärerna faller mellan oss och vi blir två helt vanliga människor som samspråkar en eftermiddag. Men en ny barriär är på väg att formas där vi ses ännu en gång

Gränsen och jag.

Men egentligen är det ingen vanlig konversation. Det är inte heller någon vanlig eftermiddag eller ens vanlig plats. Utan det är EU:s yttre gräns och vi står i en lervälling uppe på en höjd där den förbannade vinden blåser rätt igenom lagren av kläder. Som om det inte vore nog är det beväpnade poliser som håller utkik med täta mellanrum så långt ögat kan se. Och här står jag vid något som redan sedan unga år varit en fascination. En kärlek som likt alla kärlekar i början är villkorslös. Där den geografiska gränsen fått min förälskelse att bubbla inombords. Känslan av att korsa den, att gå genom en gränsstation, få en ny stämpel, komma ut på andra sidan, vara på väg mot en ny destination, bli kysst av ett äventyr mot en ny framtid som lovar mer än någonsin, känslor av eufori där förälskelsen alltid blivit besvarad. Ja, vi växte oss starkare.

Gränsen och jag.

Men där på toppen av berget. Med utsikt över Turkiet. Med utsikt över Europa så kittlas det inte längre som kärleken gör i början innan den övergår till något annat. Istället har känslan av förälskelse fått bereda plats för nya känslor. Tvivel. Instängdhet. Kompromisser. Är vi förbi? Har vi spelat ut våra kort och det finns inte längre något kvar? Eller kanske, om jag tar ett steg över, ger jag oss då en chans till. Kan det rätta till det som är fel. Om jag tar ett steg över. Ställer mig med ena foten innanför. Och den andra utanför. Står i det som är vår klimax. Kanske då kommer den kittlande känslan tillbaka så där som den gjorde tidigare.  Kanske kan vi börja om på nytt.

Gränsen och jag.

Jag lyfter ena foten. Över linjen som utgörs av en brun strimma lera. Jag väntar på känslan. Väntar på rysningarna i bröstet. Lyckan av oss. Men det enda som händer är att gränsvakterna kommer springandes (då cheferna just har lämnat mig ensam några ögonblick) och säger att jag absolut inte får gå över på andra sidan. Jag stirrar besviket upp mot kameran, monterad på det ena bevakningstornet. Någon långt borta ser mig. Kan säkert zooma in så att de ser etiketten som avslöjar vilket företag som tillverkat mina jeans. Det känns inte alls spännande att vara här. Det känns mest sorgligt. Som att jag har gått vidare. Och allt annat stannat kvar. Där gränser istället för äventyr blivit en begränsning på just ett äventyr. Speciellt med alla dessa ögon som bevakar.  Vi får kanske ingen ny chans med alla denna bevakning.

Gränsen och jag.

Cheferna fortsätter att prata med varandra och svarar på mina frågor som jag ställer i förbifarten mellan diskussionen om olika bilmodeller. Mannen som vill köpa bilar från Sverige kan inte förstå att jag inte har en bil. Han kan inte förstå att jag inte är gift. Egentligen kan han inte förstå vad det är som är så speciellt att jag rest hit för att se. Men han är glad att jag kommit, det syns på hans stolta miner och stora leende som skiner likt en sol över en död plats, när han berättar om hur många människor de stoppat. Gamla. Unga. Familjer. Män. Kvinnor. Invalider. Om att folk inte längre försöker ta sig över här då chanserna att lyckas nu är mycket små. Det får mig att slutligen inse. Vi finns inte mer.

Gränsen och jag.

Istället alla dessa vakande ögon från unga män lite äldre än jag själv. Familjefäders. Med antagligen små barn. Med ett liv utanför detta leriga helvete. Där de skrattar. Där de drömmer. Där de känner. Men det är svårt att föreställa sig allt detta, där, uppe på toppen. För med sina rakade skallar och sina barska ansiktsuttryck ger de inte intryck av att kunna älska. Så som vi en gång gjorde.

Gränsen och jag.

Men kanske är det inte så konstigt då de trots allt är de Europas grovjobbare. De som ska hålla rent unionen från människor som inte hör hemma där. Så att alla andra, vi som står med båda fötterna innanför ska kunna fortsätta leva utan att störas av de som står med båda fötterna utanför. Så nej, det är inte så konstigt att de ser otrevliga ut. Dessa småbarnsfäder och familjemän som nu är mer än tusen stycken som ständigt bevakar denna linje som verkar så betydelselös men som för de flesta är skillnaden mellan allt.

Gränsen och vi.

Innanför eller utanför.

Jag ställer mig med båda fötterna utanför. I Turkiet. Sen ställer jag mig med båda fötterna innanför. I Bulgarien. I EU.

Sen skiljs vi åt.
Gränsen och jag…

Oh, take it all away
I don't feel it anymore
Oh, take it all away

We'll fall just like stars being hung by only string
Everything, everything, here is gone
No map can direct how to ever make it home
We're alone, we're alone, we're alone

Distans i inlägg: 82 kilometer
Total distans: 260 925 kilometer

Sunday

Ett trasigt hjärta...


If this is to end in fire

Then we should all burn together

Watch the flames climb high into the night

Calling out father, stand by and we will

Watch the flames burn auburn on the mountain side



And if we should die tonight

Then we should all die together
Raise a glass of wine for the last time

Calling out father, prepare as we will

Watch the flames burn auburn on the mountain side

Desolation comes upon the sky

Hon sitter med bena uppdragna mot hakan. Hon vaggar fram och tillbaka i det lilla rum som inte är större än en minimal etta med kokvrå som i vår värld säljs för miljonbelopp. Här har hon den senaste tiden bott tillsammans med nio andra. Hon trummar med ena foten mot golvet som hon brukar göra. Det gör alldeles för ont för att bara sitta helt stilla och bara känna. Och ännu är den värsta tiden inte kommen. Men den närmar sig. Natten. Då demonerna kommer som vålnader och inget finns till hands för att distrahera dom. Synen av sin son. Tankarna på hans första steg. Känslan av samhörighet. Allt det där som en mor tänker på om sitt barn, när barnet inte längre finns kvar. För sonen mördades för att han vägrade ta till vapen. Nu finns bara ögonblicken kvar. Skratten. Tårarna. Den lemlästade kroppen. Minnen som får henne att åldras livstider i varje minut. Men som nu precis innan ljuset släcks låter döden skölja in utan motstånd. I form av suddiga men ändå så klara fragment hur de fann honom utslängd nästan utan kläder, på gatan för alla att bevittna.

Ljuset släcks. Och hon ligger bredvid sin syster. Som ligger bredvid en enkel våningssäng. Som står bredvid tre andra, likadana våningssängar. Ljud kommer från alla håll och kanter. Snarkningar, snyftningar, gnyenden och tunga andetag. Hur en människa ska kunna sova i detta lilla rum även utan mardrömmar är svårt att förstå. Jag ligger på en enkel filt. Luften är så dålig att det känns som att andas genom en plastpåse. För det går inte att öppna fönstret då det är vinter ute och bara finns ett väldigt litet element som ska värma upp hela rummet.

Vi driver in i sömn. Vi driver ut från sömn. Hon ligger i fosterställning. Men ögonen vänjer sig efter ett tag, vid mörkret. Hon är några meter ifrån, nära, men ändå i en annan värld. Hon rycker till i kroppen. Små intensiva ryck. Många gånger. Säkert tusen. Kanske fler. De lugnande tabletterna hjälper inte. Eller så kanske hjälper de även om det är svårt att tänka att det kan vara värre än det jag ser. Men kanske kan allting alltid bli värre.

Jag stirrar ut i det dunkla ljuset. Funderar på varför den här världen är så förbannad som den ibland är. Vem som bestämmer att vissa människor måste härda ut mer än andra. Förstår att jag är lyckligt lottad som kan välja att ta mig härifrån. När jag vill. Hur jag vill. Som har möjligheten att välja. Men trots eländet dessa människor gått igenom med en flykt från ett krig nu boendes under enkla förhållanden i ett land där majoriteten egentligen inte vill ha med dom att göra, trots oddsen emot så finns det där. Hoppet. Värmen. Mänskligheten. Gemenskapen. På ett annat sätt som inte finns där detta lilla rum som inte är större än en minimal etta med kokvrå säljs för miljonbelopp.

Morgonen kommer långsamt. Och det har inte gått mer än sex timmar sedan ljuset släcktes. Det känns som jag slumrat till eller kanske har jag varit vaken hela natten. Men mina ögon är inte rödsprängda och svarta undertill som hos de andra. För jag har bara varit här en natt. De har varit här fler än 60. Även barnen, de yngsta inte äldre än sju år, har stora mörka ringar under ögonen. Men hon, det ser ut som att hon inte har sovit alls sen sonen togs ifrån henne. Med askgrått hår och dimmig blick trots att hon bara är nyss fyllda 40.

Några timmar senare när vi alla vaknat. När livet kommit stormande tillbaka. Då visar hon mig kort på sonen. Hon gråter hejdlöst. Panikartat. Jag vill krama henne. Men kameran står på stativ och filmar så jag tvingar mig att låta bli tillräckligt länge förrän jag har en sekvens på tillräckligt lång tid. Är jag en hemsk människa undrar jag för mig själv. Hon lägger handen på mitt ben och då kan jag inte hålla mig utan skiter i kameran och kramar henne. Hon pekar efter en stund, på mig, och sedan på kortet. När jag sen ska lämna henne och de nio andra jag varit med i tre dagar säger hennes syster att jag påminner om sonen som mördades. Att vi har likadana ansiktsdrag och att våra namn nästan stavades på samma sätt. Hon säger att hennes syster är lycklig att jag kom. Att hon fick tillbaka en bit av något som inte längre finns.

Sen tvingas jag ut av polisen då jag inte längre får vara kvar på området.

Mitt hjärta går sönder.
Igen och igen till det inte längre finns någon återvändo…

Oh, should my people fall
Then surely I'll do the same

Confined in mountain halls

We got too close to the flame
Calling out father hold fast and we will

Watch the flames burn auburn on the mountain side

Desolation comes upon the sky

And if the night is burning
I will cover my eyes

For if the dark returns then

My brothers will die

And as the sky's falling down

It crashed into this lonely town
And with that shadow upon the ground
I hear my people screaming out

Distans i inlägg: 288 kilometer
Total distans: 260 843 kilometer