I solens stad...

Follow, follow the sun

And which way the wind blows

When this day is done.

Breathe, breathe in the air.

Set your intentions.

Dream with care.

Tomorrow is a new day for everyone,

Brand new moon, brand new sun.

Temperaturmätaren star på 32 grader. Det är inget egentligen konstig i den här delen av världen, det är inte heller egentligen märkligt att klockan bara är sex på morgonen. Eller att det några timmar senare ska det bli så varmt att inget levande väsen kommer att höras. Flugornas vingar, fladdermössen, inte ens syrsorna kommer att låta då de inte kommer orka få fram ett ljud. Nej, för allt som låter kommer att tystna, inga plastpåsar kommer att fladdra till i vinden för det kommer inte finnas någon vind. Människorna kommer att gömma sig i sina hem gjorda av lera. Getterna kommer att samlas under de få träd som finns med sina herdar som långa och seniga av sina eviga vandringar kommer att vara där med dom. Vakande, törstande, i väntan på att solen ska sänka sig nedåt och att livet åter kan fortgå. Hela existensen kommer snart att ingå ett förbund om att inte röra sig en endaste centimeter. För alla vet att de kommer då brännas upp av solen som varken skonar eller tar hänsyn till någon.

Det är så det är här och alltid har varit och det är inget konstigt med det.

Det som dock här är märkligt i denna helvetes värme är hur människor orkar kriga mot varandra. Hur de samlar energi för att organisera de timslånga eldstrider under den brinnande himlen som ägde rum här precis. För att ens orka lyfta ett maskingevär, springa med en granatkastare på axeln, titta på en karta i det bländande ljuset (där allt ändå är en öken och ser likadant ut så det spelar ingen roll om du ser kartan ändå), känns bara i tanken olidligt. Men längs vägarna står utbrända pickuper med påmonterade luftvärnskanoner och maskingevärs hållare som ett bevis på människans anpassningsförmåga. För visst dödades människor här och visst krigade dom. För när det kommer till att döda verkar människan både mer uthållig och kraftfull än vanligt. Men inga av de dödas kroppar syns länge till. Ingen talar om dem. Jag undrar om de fick en begravning eller om de helt enkelt förintades efter några dagar i solen här på jordens femtonde breddgrad norr om ekvatorn.

Nu är det stilla här. Dödandet har förflyttats norrut. Här har livet sakta börjat återvända. Men i byn under dagen när jag går den lilla sandiga gatan upp mellan lerhusen är det öde. Nästan spöklikt. Om jag stannar till är det som jag kan höra skräcken och paniken när människorna flydde hals över huvudet och många familjer separerades då islamisterna intog byn. Men jag stannar inte. För det är för varmt och kamerorna är brännheta och handdukarna runt dom börjar torka upp och jag måste söka skydd innan de kollapsar. Istället går jag planlöst runt i Konna, som är den sydligaste fronten i detta meningslösa krig.

– Det var här vändpunkten var, säger de som var med.

Det var hit fienden fick komma innan Frankrike bestämde sig för att gå in, då islamisterna härifrån lovat att inta Mopti och senare marschera till landets huvudstad Bamako utan att någon skulle kunnat stoppa dom. Det är alltid i obetydliga städer och byar som ingen hört talas om som krigens viktigaste slag inträffar. Så även här, för tidigare var det ingen som kände till detta Konna, några sandiga gator, ett litet torg med enkla bord för den som har något att sälja, en skola, men nu är Konna beryktat som platsen som satte stopp för krigets utbredning.

I slutet av en liten gata stannar jag slutligen. Det finns lite skugga och tankarna kommer åter fram efter någon minut i tystnaden. Läser texten av Manu Chao i minnet, som sjunger om Bamako och Mopti, om hur det stora äventyret ligger runt hörnet och att det inte finns några problem.

Den sången har förföljt mig genom åren. Som den totala symbolen för frihet. Nu står jag mitt i dess centrum, bakom det där hörnet av Mopti och Bamako som jag längtat till hela mitt liv. Där livet är lätt och flyter fram på en väg med vinden i ansiktet och problemen i backspegeln. Nu, 31 år efter min födelse på en trygg gata i medelklass radhusområde, är jag här. Pustar ut vid det utbombade huset där borgmästaren bodde, där det luktar aska av förkolnade bildelar och husrester och det ligger så mycket skarp ammunition på marken att det inte är någon ide att räkna.

Jag känner inte äventyret inom mig. För allt som finns kvar är en död stad som ännu inte fullt har rest sig ännu.

Jag ser ingen resa med lätt packning på ryggen.

Istället tänker jag på framtiden och hur en ny resa tagit vid, packad med koffertar av traumatiserade barnen, krigshärjade änkor och alla de andra som hamnat mitt i mellan våldet och sig själva. Som ska hitta tillbaka till något hållbart som går att förlita sig på. Ett liv av trygghet och löften som inte sprängs sönder.

Men visst det kan också bli en annan framtid. Islamisterna kan återkomma och göra slut på allting. När man tänker efter lite närmare.

Så är det ett scenario som är fullt möjligt.

Ganska troligt faktiskt.

Breathe, breathe in the air,

Cherish this moment,

Cherish this breath.

Tomorrow is a new day for everyone,

Brand new moon, brand new sun.

So follow, follow the sun,

And which way the wind blows

When this day is done

Distans i inlägg: 1 592 kilometer

Total distans: 212 196 kilometer

Guden som försvann...

Dance me to your beauty with a burning violin

Dance me through the panic 'til I'm gathered safely in

Lift me like an olive branch and be my homeward dove

And dance me to the end of love

Oh let me see your beauty when the witnesses are gone

And dance me to the end of love

På väg till det där mötet och stirrar ut genom bussfönstret på alla skyltar som säger samma sak. Al Hamdolilah. Med olika typer av bokstäver bildar det till slut detta ord både fram och bak på varje fordon i den här staden. Inristat, målat och sprayat på en plåt som passerat sitt bästa datum för länge sedan. Ett lovprisande till den heliga guden, för att vi, resenärerna ska komma fram därför att det ofta framstår komplikationer som gör att vi inte kommer just fram. I princip varje dag sker det så många olyckor att ingen längre orkar eller kan räkna dom. Ibland skrapas den slitna plåten mot en annan lika sliten plåt och det blir inga skador men istället kommer två chaufförer ut och börjar veva sina gigantiska knytnävar så att det till slut blir skador ändå. Eller en skenande häst som drar en alldeles för tung vagn som sen när den inser att den måste stanna inte kan för asfalten är för hal och en lastbil måste väja så att det faller 100-tals vattenmeloner på gatan och människor samlar skrattande upp det generösa bytet. Oftast går det bra med människorna i dessa olyckor för trafiken är så tät att Dakars motordrivna fordon inte kommer upp i speciellt höga hastigheter. Men ibland händer det att dom skadas allvarligt. En kvinna sitter med tom blick mot en stolpe, hennes blod rinner ifrån huvudet som är liksom uppfläkt så åskådaren inte vill titta men tittar dit ändå. Där vid stolpen där kvinnan antagligen kommer att dö för ambulansen kommer att ta för lång tid för att den aldrig släpp fram på de trånga gatorna.

Där står också en folksamling och tackar högre makter för att inte var deras skalle som just fläkts upp.

Al Hamdolilah säger de i kör med utsträckta händer.

----

Framme vid mötet. Och det första han säger är att alla i Dakar hatar dig.

Tydligen har staden och dess befolkning gått så hårt åt mannen i sina femtio som står i ett par avklippta byxor med bar överkropp, att han gett upp hoppet om de båda. Han svajar i den sena eftermiddagen när han pratar och det är lätt att blir stressad av hans sätt då han inte riktigt hinner avsluta ett ord förrän han har börjat på nästa. Berättelsen fullkomligt rasar ur hans mun om ett åttaårigt liv i staden som lett till detta hat, att alla hatar honom här och att han själv hatar staden och de som bor i den. Men trots det är han kvar, för att det är en bra bas för att åka till andra platser. De där andra platserna som han åkt till de senaste 23 åren i egenskap av kameraman för en av de större nyhetsbyråerna. Den svajande mannen har förmodligen sett varenda konflikt, varje svältkatastrof och militärkupp som utspelats på den här kontinenten sedan mitten av 80-talet. Han är typexemplet på hur man lätt kan bli i det här yrket om man inte stannar upp. Egofixerad, pratar med dig oavsett om du lyssnar eller inte, nervös, stissig, dricker en öl alldeles för tidigt, dricker två, tre, tio och endast omgiven med vänner och kollegor som är lika arbetsskadade som honom själv för de är de enda som förstår. Halvt förstörd och likt en bägare som trots att den fylls på alltid kräver mer. Han står där i eftermiddagen, suger på en cigarett och jag försöker fånga hans blick.

Men likt en boxares, vajar den undan tills någon slår ett slag i gonggongen och ronden är till ända.

Han fortsätter efter att ha hämtat andan, berättar om krigen, om hur de alltid utspelar sig på de vackraste platserna på jorden. Om Kongos fantastiska grönska som sköljer över civilisationen och har slukat den på många ställen, om hur solen går upp och det är det vackraste stället han har sett, samtidigt som skriken i dalarna aldrig tystnar, hur kulsmattret begravs i trädkronorna när de grövsta kränkningarna av mänskliga rättigheter sker i skydd av djungelns grepp. Och i Mali där vägen till Gao är så fantastisk att den borde klassas som ett underverk, där hans tolk sprängdes sönder av en mina just när solen stod som lägst och gav ett fantastiskt ljus som bäddade in allting i en form av trygghet.

Jag lämnar honom efter en stund. Promenerar ett tag innan jag sätter mig på bussen igen. Inser att det är lättare att fördöma honom än att försöka förstå. Och tänker på vad det här yrket egentligen gör med sina utövare. Hur jag själv förändrats sedan jag startade med rapporteringen från Afrika 2009. Vad som har hänt i mig. Jag har lärt mig att när döden är närvarande så känns livet än mer. Jag har förstått att detta liv är skört och inte beror på några skyltar på en buss som skriver ord om välsignelse eller liknande. Att det inte varken är logiskt eller rättvist.

Förmodligen är det de mest orättvisa som finns.

Men det enda vi har.

I fattiga länder syns det så tydligt. Att människan måste tro. På en gud. På en högre makt. När livet ter sig meningslöst, svårt och är en kamp för överlevnad. För då finns det inget annat i tillvaron att tro på. Och i de rika länderna där vi inte längre kämpar på liv och död. Där tror vi på saken, pillret eller idolen. För där har vi tappat tron på oss själva i den mördande konkurrensen. Mina tankar färdas liksom den buss som är på väg att ta mig hem, mina grannar i den kantstötta minibussen är trötta, med apatiska blickar stirrar de ut genom fönstret och jag undrar vad som rör sig i deras fantasier.

Jag tänker på vägen till Gao som mannen från nyhetsbyrån berättade om, som ska vara så fantastiskt vacker. Att snart kommer jag antagligen att vara där. Kanske göra upp en eld under bar himmel. Luta mig tillbaka och stirra på stjärnhimlen som kommer fort. Och inse att jag genomlevt ytterligare en dag i detta kaos som om vi inte reflekterar, slukar oss och gör oss oigenkännliga inför oss själva utan att vi märker det.

Oavsett var vi är.

Eller vem du är.

Och det som skrämmer mig mest.

Är att denna oigenkännlighet sker så långsamt, bitvis varje dag, så att när vi upptäcker den om vi inte är vakna, har den redan slagit rot och är svår att bryta upp.

Och varken då som aldrig hjälper en bön.

Inte ens ett Al Hamdolilah

Dance me to the wedding now, dance me on and on

And dance me very tenderly and dance me very long

We're both of us beneath our love, and both of us above

And dance me to the end of love

Distans i inlägg: 5 kilometer

Total distans: 210 604 kilometer

Mannen på bilden...

Friends tell me it's spring

My window show the same

Wind has burned my skin

The lovely air so thin

The salty waters underneath my feet

No one is gone in vain

Here is where I’ll stay

'Cause life has been insane but

Today has been ok

Jag passerar samma oläsliga skylt i den sena kvällen som flera gånger tidigare. Sen lite längre ner på gatan vid rondellen med de buckliga taxibilarna slår det mig att ja en dag borde stanna, läsa vad det står och inte bara gå förbi. Jag står stilla. Funderar. Bestämmer mig. Kanske i brist på annat vettigt att göra just den här måndagskvällen vänder jag om och går uppför gatan igen för att se efter.

Med trasiga bokstäver har någon skrivit ordet Fotostudio. Jag tittar innanför det lilla fönstret bredvid den lilla dörren som står på glänt, pressar mig in genom öppningen som är så trång för att dörren inte går att öppna utan hänger snett på rostiga gångjärn. Innanför sitter skrynkliga gubbar och halvsover trots att det från deras batteridrivna radio vrålas ut nyheter från en frenetisk radioman. Han läser dagens tidningsartiklar i ett rasande tempo. Jag tänker på de gånger jag suttit i T-centralens automat och tagit kort mitt i rusningen. Kommer ihåg ett fantastiskt visumfoto jag fick ta i Turkiet där fotografen tyckte jag var för slafsigt klädd och fotoshopade på mig en kostym. Här i Senegal, som i Turkiet, trots att det skiljer flera hundra mil i mellan är skillnaden inte så stor egentligen. För studion i Turkiet var även den något oklar, belägen på en vind utan fönster i en lägenhet som när som helst verkade kunna ramla ihop.

En mycket gammal man kommer haltandes fram och presenterar sig med ett namn som inte når mig genom radiovågorna. Mannen verkar ha levt ett mycket långt och hårt liv av utseendet att döma. I handen har han en Pentaxkamera som likt mannen inte heller verkar behandlats så varsamt genom tidens vandring. Mannen frågar något, men jag hör inget för nyhetsuppläsaren på radion brister ut i någon form av jubel på det lokala språket Wolof och befinner sig nu på höjder av extas. Tillslut förstår jag:

Vill jag ha vit bakgrund eller röd till mina bilder?

Bakom den lilla pallen i det ena hörnet hänger en röd spetsgardin och bakom pallen i det andra hörnet hänger en vit spetsgardin.

Jag väljer den vita trots att spetsgardinen och den skumma belysningen för tankarna till någon bakgata i Bangkok eller nöjeskvarteren i Amsterdam och jag kommer se ut som en sexturist på bilden oavsett färgen på bakgrunden. Jag försöker att vara alvarlig när jag tittar in i kameran. Men fotografen vill inte riktigt trycka av. Han tittar på mig. Misstänksamt. Rättar till min halvtrasiga luv tröja. Sen tittar han igen. Han ser lite bekymrad ut, kommer närmare, för sin hand mot mitt huvud och viker undan lite hår bakom örat på mig som antagligen inte föll honom i smaken.

– Som min mamma, säger jag till honom och skrattar.

Han tittar gravallvarligt på mig utan att röra en min.

Sen kommer blixten. Smäller av rakt i ögonen med full styrka. Han tar flera bilder för säkerhets skull och smattrar av blixten som ett stroboskop. Vid den sista bilden är jag så bländad att jag knappt kan hålla ögonen öppna. Att se något är ännu svårare. När jag sen betalar betalar och vi skakar hand går plötsligt strömmen och hela kvarteret blir kolsvart. Vi lyser med en ficklampa för att försöka reda ut växeln som jag ska ha tillbaka. Sen skakar vi hand igen och kommer överens om att jag ska hämta bilderna dagen efter.

– Någon gång mellan 12 och 18 är de klara, säger den gamle mannen.

Jag inser då hur mycket jag älskar den här kontinenten även om den ibland kan driva mig till vansinne. När mannen visar mig bilderna är kärleken total, innan jag ska trycka mig ut genom trånga öppningen med den trasiga dörren, ser jag mig själv i den trasiga displayen på Pentaxkameran. Radiovolymen är nu så hög att jag inte hör någonting överhuvudtaget. Men han gör tummen upp. Verkar överförtjust i den sista bilden där jag är fullständigt skadeskjuten av hans aggressiva blixt.

Sen försvinner jag ut på gatan i mörkret som en i mängden i denna kaotiska verklighet och det är dagen innan jag ska hämta upp min bild för visumansökningen till Mali. Samma ansökan som är mitt tillstånd att besöka ett krig där jag kommer att klistra på min bild.

Bländad med ett stort leende sittandes framför en vit spetsgardin.

Hey I'm in love

My fingers keep on clicking

To the beating of my heart

Hey I can't stop my feet

Ebony and Ivory and dancing

In the street

Hey it's cause of you

The world is in a crazy hazy hue

Distans i inlägg: 2 kilometer

Total distans: 210 599 kilometer

Dagarna för döden...

Yes I have been used for a word or two

But I have used you for life

Sounding my voice against tenfold of choice

Ill turn down water

Ill turn down wine

High on a cliff on a road over town overseas

Hanging low from a wasted site

Over the sound of the aging heart

So much forward I take small steps ahead

To make sure I don’t lose my mind

Före:

Över fatet lutar vi våra huvuden. Som att stirra ner i en djup brunn men istället äter vi tillsammans, tre främmande främlingar som möts i en liten by mitt i ingenstans. Där marken är sprucken på grund av den heta solen, där den röda jorden lovar så mycket inför de stundande regnen och alla vinkar, samtalar, berättar om hur de aldrig skulle vilja bo i staden. Där okända människor bjuds in på mat under ett mangoträd i den sena eftermiddagen och jag kan höra vinden susa i den enorma trädkronan som svajar ovanför våra tre huvuden:

Det är en lång väg till Dakar.

Jag fotograferar boskap och dess ägare för ett projekt. Timmarna går och innan jag förstått har den hårda solen förbytts och förvandlar landskapet till något mjukt, vackert och förlåtligt. Några barn går efter mig och skrattar så fort jag vänder mig om. En traktor brummar i fjärran och där vid horisonten går det att andas in den sena timmens hav. Allt det här och den lite lätt brända nacken, kepsen som förhindrar håret som vill blåsa in i ögonen och de båda kamerorna på axlarna är det jag tänker på när jag målar de mest oskyldiga stunder jag haft i Afrika och i mitt liv.

Det slår mig när jag sitter på lokalbussen hem. Och får någons barn i famnen och ser solen gå ner utanför det smutsiga fönstret. Att det är dagarna som dessa som räknas i livet. Dessa dagar man kommer tänka tillbaka på när man dör. När man ligger där och rannsakar, vänder och vrider på allting man varit med om.

De dagar som innehöll något mer än alla de andra dagarna som fanns.

Stormen:

Över gatorna hörs våra steg. Som ljudet av ett hundrameterslopp, men istället försöker vi komma undan tillsammans, tusentals främmande främlingar som möts i en av Afrikas största städer. Där marken är sprucken av hjulen från tunga militärfordon, där den svarta asfalten snart ska färgas röd och alla gestikulerar, skriker och viftar med plakat vars budskap förklarar hur svårt det är att överleva i staden. Där okända människor slåss under en blå himmel i den sena eftermiddagen och jag kan höra sirenerna och tårgasampullerna som flyger ovanför våra huvuden:

Det är en lång väg till landet.

Jag fotograferar en demonstration och dess människor för ett jobb. Timmarna går och innan jag förstått har den hårda solen förbytts och förvandlat landskapet till något ännu hårdare, brutalare och mer oförlåtligt. Några demonstranter går efter mig och skriker så fort jag vänder mig om. En bepansrad lastbil brummar i fjärran och där vid horisonten går det att andas in den stickande gasen och låta tårarna komma. Allt det här och den lite lätt obehagliga känslan, rädslan som vill förlama och de båda kamerorna på axlarna är det jag tänker på när jag målar de mest skrämmande stunder jag haft i Afrika och mitt liv.

Det slår mig när jag sitter i en halvtrasig taxi hem. Och får acceptera att någon snott min i-phone i tumultet och ser solen går ner utanför det trasiga fönstret. Att det är dagarna som dessa som räknas i livet. Dessa dagar man kommer tänka tillbaka på när man dör. När man ligger där och rannsakar, vänder och vrider på allting man varit med om.

De dagar som innehöll något mer än alla de andra dagarna som fanns.

Efter:

Över hustaken stirrar mina ögon. Som att titta in i en evighet men istället är det tisdag natt på väg mot onsdag, två veckodagar som möts någonstans mitt i ett år. Där framtiden tar vid, där nu blir då och folk lever, dör, drömmer sina drömmar i skydd av stadens skrymslen och vrår. Där okända människor sover under stjärnor i den sena timmen och jag kan höra Atlantens vågor slå in över oss allihop:

Det är en lång natt i Dakar.

Jag skriver av mig mina känslor och lyssnar på monoton musik som aldrig tar slut. Timmarna går och innan jag förstått har den hårda glödlampan varken förbytts eller förvandlas till något annat än det som är. Ingenting går bakom mig och väggen är vit målad oavsett om jag vänder mig om eller inte. Grannens tv brummar från våningen under och där vid horisonten går det att ställa sig och vråla i vinden utan att någon skulle förakta det. Allt det här och de lite röda ögonen, fingrarnas knattrande över tangenterna i ett avlägset land och kartorna på golvet är det jag tänker på när jag målar de mest romantiska stunder jag haft inom journalistiken och i mitt liv.

Det slår mig när jag skrivit klart i mitt hem. Och känner friheten i hjärtat och snart ser solen gå upp utanför det smutsiga fönstret. Att det är nätterna som dessa som räknas i livet. Dessa nätter man kommer tänka tillbaka på när man dör. När man ligger där och rannsakar, vänder och vrider på allting man varit med om.

De nätter som innehöll något mer än alla de andra nätterna som fanns.

Got a road all laid out and trenched

And mined enough for a walking pace

It seems so different from where I’ve come

Oh Lord I’d love to see that, that place again

With its deep water, mountain range

Full of those hard living kind

Petrol stations and a copper mine

The kind of place I think I could die

Distans I inlägg: 189 kilometer

Total distans: 210 597 kilometer

I Afrikas Paris...

Oh, there's a river that winds on forever

I'm gonna see where it leads

Oh, there's a mountain that no man has mounted

I'm gonna stand on the peak

Out there's a land that time don't command

Wanna be the first to arrive

No time for ponderin' why I'm-a wanderin'

On while we’re both still alive

Till slut kommer han. På häst och vagn. Utan lampor i en kolsvart stad. Jag står på balkongen, skakar av hög feber, för vilken dag i ordningen vet jag inte. Det har snart gått en månad sedan jag anlände på vingliga ben som nu är så svaga att de knappt bär mig. Men nedanför kommer han, mannen med den sista länken som ska fullborda lägenheten och kontoret. Äntligen, efter en kulturchock som fullständigt knockat mig är det på väg att ske.

Jag ska få ett hem och kommer åter att kunna arbeta igen.

Men sällan blir det som man tänker här, där något aldrig blir klart på det sätt som det sägs. För här förvandlas ett snart till ett senare och ett imorgon blir ett kanske som aldrig inträffar. I detta som någon kallat Afrikas Paris förvandlas något möjligt och till synes löjligt enkelt till något lika omöjligt som byråkratiskt olösligt. Men samtidigt där något omöjligt kan lösa sig på de mest enkla sätt. Så när mannen och hans medhjälpare vrålar nerifrån att den säkerhetsdörr de kommit med, är för stor för att få in i trapphuset är det egentligen inget att reagera över.

För varför skulle det för en gång skull bara fungera?

Istället börjar vi alla försöka hitta en lösning. De, där nere på vagnen, med hästen som inte ser något. Vi: snickaren, rastafarimannen från Gambia och jag där uppe på balkongen. Och tillsammans inser vi att dörren måste hissas upp men lika gemensamt kommer vi fram till att vi saknar rep att hissa upp den med.

Men räddaren visar sig ankomma några minuter senare. Denne man passerar visslandes förbi nedanför balkongen i form av kabel-tv installatör. Han har med sig femtio meter elkabel i sin axelväska. Och när han förstår dilemmat kastar han sig upp för trapporna som en gummi-Tarzan till balkongen och någon minut senare hänger 75 kilo stål i änden på två tv-kablar och påbörjar sin färd uppåt.

Väl uppe på tredje våningen är säkerhetsdörren återigen för stor och kan inte tas in genom balkongen. Det har varit en lång dag med otaliga strapatser och mycket ska fortfarande hända. Men det vet jag inte då, när jag ser hur de skruvar isär halva balkongen i en lägenhet som var ny bara för några veckor sedan men nu liknar en brottskådeplats där någon löpt amok med en dåres raseri. Jag orkar inte ens bry mig att glaset håller på att spricka på balkongdörren när dessa otympliga män hanterar situationen som om den vore ett videoband som bara går att spola tillbaka. Eller att den svarta oljefärgen på säkerhetsdörren inte har torkat och smetas ut på de vitmålade väggarna för att ingen tänker på det.

Istället står jag där och känner hur febern har mig i sitt våld. Hur hostattackerna tilltar och bröstkorgen vill explodera. Och inser att Sverige är avlägset och tänker om jag klarar mig igenom det här kommer jag att vara odödlig och klara mig överallt i världen. Lite senare är dörren på plats inne i vardagsrummet. Den ska monteras dagen efter. Ett imorgon som blir till en vecka senare men ändå visar sig vara snarare illa kvickt än oerhört långsamt här i detta Senegal där jag ska bo.

Då, när veckan har gått och dörren är på plats har jag dock ännu inte fått vatten. Eller ström. Eller internet. För det finns inga vattenmätare tillgängliga. Och ett el konto för en utlänning är svårare att få än att pricka in sju rätt på lotto, två veckor i följd. Istället får någon som ”känner någon” som ”känner någon” öppna det i sitt namn. Men det finns inga elmätare tillgängliga på fyra månader. Liksom resten av Dakar gör återstår att koppla upp sig illegalt på elnätet. Dock inte långvarigt då elverket genomför en kontroll dagen efter i mitt område för första gången på sex månader och klipper mina kablar så att jag återigen är utan ström.

Ett steg fram, tio steg bak.

Ytterligare två veckor passerar innan jag mutat rätt personer och slutligen får en elmätare. Men då funkar inte internet så klart. För någon har ”glömt” att aktivera mitt abonnemang i denna galenskapens karusell. Ny väntan i två dagar som blir till en vecka för det blir påsk och några procent av Senegals befolkning som inte är muslimer ska ha helgdag och eftersom det råder religionsfrihet så blir det allmän högtid och internetkontoret är då följaktligen stängt.

Till slut aktiveras dock kontot. Men internet fungerar fortfarande inte. En tekniker kommer och efter en dag berättar han att det finns ett problem. Han kommer tillbaka nästa dag och berättar att han dock inte vet vad det är för problem.

Ett kontor känns långt borta.

Att ta en bild, än längre bort.

Ett liv utan feber, hosta och diarré framstår som en döende mans sista önskan.

Men allt det där vet jag inte när jag låser lägenheten bakom mig när säkerhetsdörren lastats in i vardagsrummet. Istället tar snickaren mig i armen då han lovat sin exfru i Dakars andra ände att vi ska komma och hälsa på. Att klockan börjar närma sig midnatt spelar ingen roll. Snickaren tittar med ledsna ögon när jag säger att jag hellre dör än åker runt halva Västafrikas största stad just då. Han berättar att i Senegal är ett löfte ett löfte.  Och eftersom hans löfte även innefattat mig så kan jag inte tacka nej trots att alla andra skitit i sina löften så här långt. Vi kastar oss in i en odyssé av svarttaxis, bussar och demolerade minibussar innan vi kommer till en urin-stinkande gränd utan belysning och sätter oss i ett rum fyllt av mörker.

Exfrun säger hej.

Jag säger hej.

Snickaren suckar.

Fem minuter senare stormar vi därifrån då situationen utvecklats till ett gräl mellan snickaren och exfrun över något jag inte förstår. Så vi åker tillbaka via samma svarttaxis och fallfärdiga plåtruckel som gud glömt.  

Genom kaoset, via dårskapen för att anlända till undergången.

Då, när tillräckligt många timmar har gått kommer jag till mina vänner och är så utmattad att jag nästan börjar gråta. Kvinnan i huset undrar om jag kan vänta tills dottern kommer hem från en fest då hon inte har någon nyckel.

Kan jag sitta vaken och öppna dörren då hon kommer hem?

Absolut svarar jag för att jag är gäst och inte kan tacka nej trots att fysikens lagar gör det omöjligt för mig att tacka ja. Jag sitter i soffan med rödsprängda ögon, med 40 graders feber och lär mig en ny definition av trötthet. Jag inser att detta är första gången jag är ensam i tystnad på nästan en månad. Och får några ögonblick till att leta efter mig själv men förstår att jag inte kommer hitta något då jag lämnat den här kroppen för att härda ut. Sen nickar jag till, vaknar igen och stirrar in i väggen tills solen nästan är uppe då dottern kommer tillbaka.

Då är en dag till ända som startade 20 timmar tidigare. I jakt på en madrass och ett skrivbord som senare inhandlades och fick bäras hem på motorvägen, stoppas på en hästtransport och baxas in i en taxi. Där jag tryckte in bordet i rent raseri så det rev upp halva taxitaket och ett mäkta gräl följdes mellan mig och chauffören innan slutligen allt stuvades in i lägenheten och problemet med säkerhetsdörren började.

Men tillslut. Efter fem veckor i Dakar händer det. Jag flyttar. För internet fungerar äntligen. När Dakars alla tekniker har kommit på besök upptäcker en praktikant att det är fel stavning på mitt kontrakt jämfört med vad som står i systemet. Ett b har blivit ett d och låtit internet vänta på sig.

Men vad spelar det för roll när jag bär dit min packning i skydd av mörkret. När jag packar upp min bildskärm som överlevt efter att ha legat ouppackad för jag haft ångest över att den ska ha gått sönder under flygresan. Vad spelar alla dagar av väntan för roll när jag installerar mitt kontor som kommer bli det bästa i Västafrika. När jag trycker i mig antibiotika för att bota bihåleinflammation, bröstinfektion och döda masken som bosatt sig i min mage. Och köper ett kilo chips. Glass, och andas in, och andas ut. Då jag lägger mig på madrassen, tänker på varför jag flyttat och hälsar på mig själv igen efter en månads frånvaro. Då när jag känner att jag behöver vila i ett år och ler för mig själv när jag förstår:

Jag är en människa igen.

Fotograf med bas i Afrikas västligaste stad.

Att det som inte dödar härdar.

Och att det här finns två val:

1. Att förlåta för att överleva.

2. Eller stå fast vid sin egen logik och låta vredesmodet sluka än tills man dras ner under ytan.

I was a-ready to die for you, baby

Doesn't mean I'm ready to stay

What good is livin' a life you've been given

If all you do is stand in one place

I'm on a river that winds on forever

Follow 'til I get where I'm goin'

Maybe I'm headin' to die but I'm still gonna try

I guess I'm goin' alone

Distans i inlägg: 33 kilometer

Total distans: 210 408 kilometer