Saturday

Innan solen försvinner...

I'm old but not broken
Leaning heavy on hope and I'm hoping
I can always close my eyes to see

I'm tired but not sleepy
There's a vision every night that I'm keeping
And the sun must rise for my eyes to see

Any day it could break
Any day I'll be beautiful
So I'll wait for a day when I make it through

Jag vill inte öppna det. Mailet. För jag vet att jag inte kommer att kunna avstå från det. Men samtidigt är det ingen idé att kämpa emot. Under flera veckor har allt jag företagit mig gått upp i rök. De senaste fyra resorna har blivit inställda och jag har suttit fast i Juba i nästan en månad. Samtidigt rasar strider i hela landet sedan regeringen gått på offensiven.

Rapporter läcker ut, andrahands-information och rykten om massakers av civila. Däribland barn. Men ingen vill prata om det öppet. Jag sitter med information som inte går att använda. Och när det för en gång skull går ett plan eller en helikopter till området där de påstådda massakrerna ägt rum, sätts käppar i hjulet av FN som blockerar tillgång till sina FN baser för oss journalister.

Vi sitter som på nålar i Juba. Alla på sina berättelser som inte kan berättas. Minsta lilla gnista får oss att explodera mot varandra. Vi behöver ögonvittnen, offer, förstahands-information som kan verifiera vad som är sant och inte.

Men från att ha levt mellan hoppet och förtvivlan under den senaste tiden inser jag att jag måste vänta in min tid. Att fredagen efter den fredag som är nu, är startpunkten på nästa projekt och att jag då kommer att få tillgång som jag väntat på. Och när jag på något sätt accepterar att jag måste vänta lite till, infinner sig en lugn känsla. Bröstet bultar inte så fruktansvärt hårt och hjärnan slängs inte in i verkligheter om resor som kanske kommer bli av men till slut inte blir det. Jag sträcker mig mot kaffekoppen. Så plingar det till. Mailet med ämnesfältet:

“Possible photo mission in Djibouti”

Jag släpper kaffekoppen och inser att det går inte att streta emot utan att det är lika bra att öppna.

“We were wondering what were your availabilities.  We are currently looking at ways to send someone in Djibouti and possibly Yemen.”

Jag känner hur mitt kommande projekt smulas sönder när jag svarar på mailet och frågar när jag måste vara i Djibouti. Efter ytterligare tio mail tittar jag på biljetter och säger att jag kan vara på plats inom 24 timmar och landa under lördagskvällen. Jag mailar till min andra uppdragsgivare för det kommande projektet, berättar vad som har kommit upp och frågar om vi eventuellt kan skjuta på den planerade fredags-resan. Det plingar till igen. Autosvar från kontaktpersonen som är i Libanon på några dagars ledigt. Jag skriver till kontaktpersonen på Facebook. Till kontaktpersonens vänner. Till alla som på något sätt har eller någonsin haft något att göra med kontaktpersonen.

Samtidigt blir allt fler personer indragna i mailen från FN-organet som vill ta mig till Jemen. Det ringer på telefonen och en person berättar om uppdragets art. Att jag och en annan person ska vänta i Djibouti för klartecken och sedan flygas med helikopter in till huvudstaden Saana. Vara på plats en dag på marken och sedan flygas ut med samma helikopter. Men tillägger personen mot slutet, att det inte är säkert att det blir något då vi inte kan lyfta med helikoptern om den riskerar att bli nedskjuten.

Jag funderar febrilt. Hjärtat rusar. Jag ser bilderna från Sanaa. Där jag var för två år sedan och minnesbilder målar upp staden i hur den såg ut då och möjliga bilder om vad jag kommer se när jag tittar ut genom helikopterfönstret denna gång. Jag föreställer mig rökpelare. Bränder. Och förstörelse. Samtidigt vet jag att jag måste fatta ett beslut och inte har tid att fundera. Jag ringer en kollega och nära vän som säger att det är idiotiskt att åka och sumpa det planerade projektet för en resa som riskerar att sluta i Djibouti utan att ens få tillgång till Jemen. Sen tillägger han:
     
– Men det klart skulle du komma in.

Sen lägger vi på. Och det där förbannade ”om jag skulle komma in” räcker för mig att bestämma att det är värt att sumpa projektet som kommer sträcka sig under hela juni månad. Jag säger till mig själv att detta kanske är så idiotiskt så att det är just därför jag måste göra det. Bilderna av Sanaa i rök skingrar sig inte. Sen plingar det till på Facebook.

Kontaktpersonen skriver från Libanon. Att om jag åker så måste jag nog glömma projektet de har anlitat mig för. Men att kontaktpersonen skulle ha full förståelse.

Jag mailar tillbaka till FN-organet och säger att jag kommer. Att jag kan beställa biljetten till Djibouti om de ger klartecken.

Det plingar till igen i mailkorgen. FN-organet. De skriver att de måste ha vissa detaljer för att söka mitt visum. Jag svarar att jag får visum på plats i Djibouti. De svarar att visumet är för Jemen.

Världen stannar.

Den stannar lite till.

Innan jag inser idiotin i det hela. Och känner hur adrenalinet avtar och övergår i trötthet och ilska. Att riskera att bli kvar i Djibouti om luftrummet inte är säkert är en risk värd att ta. Men att vänta på ett visum till ett land som inte har någon regering och dessutom få det inom några dagar, är något annat. Jag ringer upp personen som mailade om visumet och frågar varför jag ska ha ett visum. Förklarar att om vi bara flygs in under en dag att det är helt onödigt att söka ett visum. Dessutom när flygplatsen bombats sönder så lär det inte finnas några regeringstjänstemän på plats även om det hade funnits en regering, som kommer kolla mitt pass.

Det blir tyst i luren. Kanske har jag lyckats övertyga personen i fråga, tänker jag ett ögonblick. Men efter några sekunder säger densamma, att det är absolut otänkbart att resa till Jemen utan visum.

Vårt samtal är över. Och jag säger att jag inte kan åka någonstans och sitta på ett hotell i Djibouti utan ärlig chans att ta mig in i Jemen och dessutom ge upp mitt nästkommande projekt.

Jag skriver tillbaka till kontaktpersonen i Libanon och säger att vi kör på som planerat. Kontaktpersonen svarar att de kanske hade gått att genomföra projektet ändå om jag bara varit borta några dagar. Skit i det, svarar jag. Vi kör enligt planen. Som om den håller innebär att jag kommer träffa personerna med vittnesmålen.

När jag sen stänger av telefonen blir jag sittandes utan riktigt veta vad jag ska ta mig för och hur jag ska känna inombords då det mest är tomhet som pumpar i hjärtat. Sen inser jag att planen för nästa fredag.

Den kanske skiter sig den med…

I'm cold but not frozen
Many miles left to keep and they're growing
But I'll drive them all until I find my way

Any day it could break
Any day I'll be beautiful
So I'll wait for the day when I make it through

I'm torn but not tattered
All the choices I've made that don't matter
I'll be on this road at the end of the day

Distans i inlägg: 0 kilometer
Total distans: 301 609 kilometer

Monday

Vid regnbågens slut...

Light that match

Strike those pins
Knock me down
Knock me down again

Once we rode the waves
Sun in our hair, salt in our teeth
Felt the water break
Pull the sand from under our feet

Nothing burns my tongue now
Nothing scrapes my knee
I stay out of the sun now
I keep my hands clean


Mitt pass ser ut som toalettpapper. Jag tittar på sidorna som på vissa platser håller på att falla isär. Undra vilka sjukdomar jag skulle få om jag slickade på det funderar jag när jag ser flottiga fingeravtryck på en del av sidorna. Tänker på alla händer som synat dessa sidor och var dessa händer varit precis innan de låtit fingrarna rannsaka sidor, stämplar och födelsedatum. Jag bläddrar fram till det senaste visumet. Det är giltigt i några dagar till. Sen måste jag söka ett nytt. En månad åt gången. 100 dollar i månaden. Utan möjlighet att åka ut från landet och komma tillbaka på samma visum. Utan möjlighet att veta om jag beviljas ett nytt visum på de få platser där Sydsudan har en ambassad. Det är så det varit i tolv månader nu. Existensen. I fyra veckors intervaller.

Det är dags nu. Något måste ske. Jag är trött på att behöva undra varje månad om jag beviljas ett nytt visum. Trött på att slussas fram och tillbaka på passmyndigheten som ett boskap i den heta solen. Så det är dags nu. Att kliva fram till andra änden på den där jävla regnbågen. Införskaffa ett tre månaders multipel entry visum. Alla vi journalister suktar efter ett. Men ingen vet hur man ska bära sig åt. Vi har alla grubblat och funderat på hur vi ska göra för att få det där visumet. Det ryktas att någon har lyckats med att få ett. Men ingen vet riktigt vem. Alla pratar om någon som känner någon, någon som har hört om någon. Inga sanningar. Bara antaganden.

Men så får jag något konkret. En karta över passmyndigheten. Där det med pilar är ritat till vem jag ska gå först och säga vad och sedan vilken sektion jag ska vidare till för att få vilken stämpel. Totalt emot den ordning som jag normalt föses runt i på kontoret. Jag väger pappret i handen. Tittar på pilarna och bläcket som smetats ut på vissa platser. Kanske är det här öppningen. Skattkartan som ska ta mig till den där andra änden.

Jag träffar en kollega lite senare på dagen som berättar i förbifarten om en man hon träffade som kunde fixa ett visum till henne. Jag ber henne ringa mannen. Det är dags nu. Men iden med skattkartan känns inte solid. Den kan väcka för många frågor. Väcka lejonet som sover som det så ofta pratas om här. Jag hör mig för om mannen, han är en affärsman. En del vet om hans business men ingen verkar känna honom personligen. Men efter min kollega pratat med honom vill han att ja ska komma till hans hotellrum. Det är rena idiotin egentligen, att ens fundera på att ge en okänd människa sitt pass som ingen dessutom verkar känna. Jag vet det. Jag är helt överens med mig själv om det när jag ändå sätter mig på motorcykeln och hämtar passet, två passfoton och lite pengar.

Några minuter senare under regntunga moln stänger jag av motorcykeln på en innergård. En man jag känner igen som det lokala fyllot på restaurangen där jag brukar jobba, står med en för kort t-shirt och kalsonger och kisar mot mig. Vi nickar emot varandra. Han försvinner sedan in i ett rum innan en man jag aldrig sett tidigare kommer ut från ett annat rum. Han är stor som ett höghus och jag inser att det är han och han tar mig i handen. Hans händer är större än min bröstkorg. Han har ett mjukt leende. Ett fast handslag. Det är då jag bestämmer mig.

Vi går in i det lilla rummet. En säng står i mitten. Lite smutskläder ligger på det slitna golvet. Några spritflaskor står på en hylla över sängen. Jag räcker över passet, de två fotografierna och pengarna. Jag frågar honom vad han vill ha av mig. Han tittar på mig oförstående. Och skakar på huvudet innan han säger att han inte bedriver någon business med det här. Sen efter tre minuter i rummet startar jag motorcykeln, han sin stora pickup och vi båda åker åt varsitt håll. Regnet faller.

Eftermiddagen kommer och den timme det skulle ha tagit för mig att få tillbaka passet har blivit tre timmar. Jag har inte ens mannens telefonnummer. Men min kollega försäkrar mig att det är lugnt, att han kommer snart. Och konstigt nog känner jag mig lugn inombords. Trots att jag inte borde det. Trots att jag går emot alla mina regler om allt jag lärt mig någonsin. Men ändå. Ibland säger magen något annat än de principer jag intalar mig själv.

Och ibland är det kanske nyttigt att släppa kontrollen över allting.

När klockan blivit sex på kvällen ser jag den stora pickupen bromsa in ute på den lilla parkeringen. Ut kommer den stora mannen med de enorma händerna. Han kommer fram till bordet där vi sitter och hälsar på alla innan han med en lätt nickning visar att jag ska följa med. Diskret ute vid parkeringen räcker han över mitt pass. Sen möts våra blickar och återigen känner jag hans jättehand krama min. Sen slår bildörren igen och han backar ut. Vårt möte vara i mindre än en minut. Totalt har vi mötts i ungefär fyra minuter. Jag stoppar passet i fickan. Går förbi bordet där jag satt, genom korridoren och in på toaletten.

Bläddrar fram till en av de sista sidorna i passet. Tittar på visumet som ser ut som alla de andra visumen jag har från det här landet. Men en liten sak skiljer. Jag möter min spegelbild som hastigast. Mörk under ögonen, orakad, men med ett leende som inte går att ta miste på.

Det är en bra dag i Juba…

Nothing breaks my heart now

Nothing moves my feet
No fire in my blood now
I walk the lighted streets

Nothing terrifies me
Nothing can shake me
No power in the lines now
No flooding on the streets


Light that match

Strike those pins
Knock me down
Knock me down again


Distans i inlägg: 3 kilometer
Total distans: 301 609 kilometer

Wednesday

På havets botten...

Every step, is moving me up
Moving, it’s moving me up
Every step is moving me up
Moving, moving me up

Each tiny, tiny move
Is all I need and I jump over
Every step is moving me up
Moving, it’s moving me up

Helikopterpiloten är nervös. Rädd. Nästan likblek. Han flackar med blicken. Tittar stressat ut över den lilla öppna dungen där han lyckats få ner den gamla vita helikoptern med FNs blåa bokstäver. Hans skjortärm, pryds av en ukrainsk flagga. Borde han inte vara och utkämpa sitt eget krig, är den första tanken jag hinner tänka i det öronbedövande dånet från rotorerna som piskar upp sanden. Flyga in nödhjälp till de som flytt undan striderna i hans eget land. Min blick fastnar på hans flagga i några korta ögonblick. Varför i helvete tänker jag på det här nu, tänker jag. Sen blir det inte mer. Jag slits från mina tankar.  För den andra mannen i den lilla helikoptern nästan slänger ut våra väskor och piloten med den ukrainska flaggan försvinner in i helikoptern. Vi är lämnade kvar.

Några timmar tidigare har vi, jag och en kenyansk vatten-ingenjör som ska laga områdets vatten-pumpar, landat i regerings-kontrollerat område för att den vita helikoptern ska tankas om. Vi blir båda inkallade till ett rum där det sitter flertalet civilklädda män. Men byxlinningarna skvallrar om blankpolerade pistoler och bakom skrivborden står ett laddad automat vapen. De synar våra pass. Säger att vi kan sätta oss och vänta. Efter några ögonblick kommer fler människor. Fler pass. Efter ytterligare några ögonblick har alla pass lämnats tillbaka till sina ägare, utom mitt. Mannen i mitten, hans fingrar liksom gnuggar på varje sida som för att se om det är äkta. Han tittar på passet, tittar på mig genom folkmassan. Tittar på passet igen. Tittar på mig igen. Håller kvar blicken. Ja, vad fan ska man göra, stirra tillbaka för att visa att man inte är rädd. Stirra ner i marken för att visa att han har överhanden. Jag gör någon mitt i mellan. Efter några minuters maktdemonstration där mannen med passet är den klara vinnaren får jag tillbaka passet. Men uppenbarligen kan vi inte flyga vidare. FN vill att vi återvänder till Juba.

Dammet och sanden som yr gör det svårt att se. Men kvar är vi på marken. Över oss hovrar helikoptern och av det avtagande dånet att döma, är den snart borta. När ögonen sakta får tillbaka synfältet avtecknar sig konturerna av ett månlandskap. Med lite kort buskvegetation. Och ett ljus som är spöklikt och silas ner genom de moln av damm som omger hela detta område i östra syd Sudan åtta dagsmarscher från den etiopiska gränsen. Men vi är här. I rebell-kontrollerat område. Det är en kuslig känsla. Att ha blivit kvarlämnade utan att riktig veta vad som kommer att möta oss. Jag känner extra hårt i fickan på vattenreningstabletter och försäkrar mig att jag packat mat för tio dagar i den blåa väskan. Memorerar antalet konserver med bönor, majs och inlagd frukt. Kanske med ransonering räcker de i femton dagar. Känslan av att kunna bli bortglömd här utan att någon skulle märka det är överväldigande. Vi skulle lika gärna befinna oss på havets botten.

Efter dividerande med de civilklädda männen bakom skrivbordet som vill gå igenom packningen dyker så FN-personalen upp och säger att vi inte kan flyga vidare. För vår egen säkerhet. Att diskutera med dessa FN-anställda känns som att försöka argumentera med en maskin som hela tiden har samma svar oavsett vilka frågor som ställs. Det går inte att brusa upp. Förlora kontrollen över sig själv. Så jag biter mig i kinden varje gång jag liksom bara känner för att skalla någon av de framför mig som jag känner ungefär varje sekund av den tio minuter långa diskussionen. Samtidigt som jag biter i kinden ler jag, skakar händer, kallar folk för min vän, skrattar till lite i rätt konstpauser. Men till slut efter några telefonsamtal när alla verkar ha fått nog med bekräftelse så slussas vi ut på den sandiga landningsbanan. Piloterna sitter lojt i skuggan och ser närmast livrädda ut över att behöva fortsätta flygningen österut. Området har varit spänt och granatbeskjutning har förekommit på flera platser några dagar innan. Jag orkar inte fundera så mycket utan vill bara komma fram och vara förbi den byråkratiska skiten. Sluta tjafsa och börja jobba. Men kanske ändå, vet piloterna något vi inte vet.

Helikoptern är borta och dånet har övergått till fullkomlig tystnad. Näsan så att det tjuter i öronen i ett kaos av ingenting. Efter vad som känns som alldeles för lång tid ser vi några konturer på väg mot oss. Vem fan är det, undrar vi båda. Vi sneglar lite oroligt på varandra, den kenyanske vatten-ingenjören och jag. Jag har redan glömt hans namn men känner mig ändå trygg där med hans väldiga kroppshydda och lufsande still. Björnen och jag. I krigets hjärta.

Snart lyfter vi. Lämnar de civilklädda männen, FNs snåriga regel-djungel och den sandiga landningsbanan bakom oss. Ett enormt landområde tonar upp sig under oss. Tanken över att behöva leva i detta ingenmansland där allt ligger dagsmarscher bort får mig att glömma bort illamåendet i den skakande helikoptern. Jag lägger mig ner. Raklång på de klibbiga galonöverdragen över metall-bänkarna. Vi har trots allt en helikopter för oss själva, den kenyanske vatten-ingenjören och jag. Visualiserar vad jag ska göra de åtta kommande dagarna. Tänker på reportaget. På berättelserna. På att jag måste sköta mig. Äta. Sova. Dricka. Och om det finns vatten, sköta hygienen så gått det går. Jag tänker på de många dagsmarscherna som väntar. Men den kenyanske vatten-ingenjören. Och den andra sju i teamet som redan varit på plats i en vecka som vi ska jobba med och om allt går vägen, flyga tillbaka med efter åtta dagar. Jag sätter mig upp då en bältesbygel trycker mot ryggen. Utanför det runda lilla fönstret syns en rökpelare vid horisonten. Den är svart och stiger högt. En stor brand. Kanske en eld någon tänt för att svedja buskar och snår. Kanske en granat eller annat tungt artilleri som slagit ner.

Jag sluter ögonen och lägger mig ner igen.
Hjärtat rusar.
Ändå är lugnet påtagligt.
Känslan av frihet går inte att ta miste på…

Each tiny, tiny move
Is all I need and I jump over
Every step is moving me up
Moving, it’s moving me up

This is how we walk on the moon
This is how we walk on the moon
This is how we walk on the moon
This is how we walk on the moon

Distans i inlägg: 622 kilometer
Total distans: 301 606 kilometer


Monday

När hoppet sviktar...

Where the fence is low
And the water is rising
And the fire comes down
And the dark fills the skies in
One foot on the ledge
And I'm feeling for safety
Somewhere between sure
And I don't know, maybe

I'm off on my rope here
I'm off on my own here
And I find my hope here
I find my own here
I'm off on my rope here
The fence is low

Hans andre man satt på sängen. Bordet bredvid var fullt av papper och kartor. När mina ögon tittade dit, fick jag den där blicken tillbaka, som var hård och avslöjade att mina ögon tittade på något de inte skulle se. Istället flackade min blick nervöst tillbaka till hans andre man som satt på sängen. Han såg nyvaken ut trots att det var sent på eftermiddagen. Efter en stund sökte sig min blick återigen bort från hans andre man. Lite åt höger. Där mynningen av en pistol tittade fram. Hans andre man tittade på mig igen. Av hans blick att döma måste mitt aniskitsuttryck varit förvånat. För i nästa sekund började han skratta.
– Visst sover jag med pistol under kudden, sa hans andre man i nästa andetag.

Efter några minuter ville hans andre man inte svara på fler frågor. Egentligen hade han, där inne i hyddan inte svarat på några frågor trots att han pratat oavbrutet. Det var 2014 och kriget i Sydsudan, utanför hyddan, hade snart pågått i ett år. Vi var utanför oljestaden Malakal dit många människor hade flytt undan våldet för att säkerheten hade blivit bättre just där. Beläget vid floden och omringat av våtmarker var det svårt att inta det här stället. Sen fanns hans andre man där och deras arme. Officiellt, lojala till regeringen. I verkligheten, lojala enbart till sig själva.

Det har gått snart fem månader sedan besöket. Jag är tillbaka igen i Sydsudan. För sex nya månader. Och i skrivande stund har den andre mannens, förste man, General Johnson, ledare för milisen utanför oljestaden, tvångsrekryterat flera hundra soldater. Denne General Johnson och hans soldater har slitit pojkar från sina mödrar. Jag får rapporter om att alla dessa barn som blivit rekryterade, många inte äldre än 12 år, har marscherat med tunga automatvapen, precis utanför hyddan där vi satt.

För två veckor sedan reste jag österut. Och mötte andra unga pojkar. Vars händer skulle hålla i pennor men som istället försökte nå runt kolven på det automatvapen som de alla hade i sina knän. Pojkarna, framtiden, de tittade ut i den kvava luften, med en blick som tvärtemot hans andre man då när jag tittade på kartorna i hyddan, inte sa någonting alls utan enbart vittnade om tomhet och apati. Jag satt med dessa pojkar som burit vapen under flera år och inte långt bort från därifrån vi satt fanns en skolbyggnad. Men istället för elever, fanns där hänglås för en del av salarna då lärarna flytt undan våldsamheterna och skolan var stängd. De andra salarna, de utan lås hade förvandlats till hem för flyktingar som intagit utrymmena och fått tillfälligt tak över huvudet. Mitt i mellan oss och skolan stod en utbränd lastbil som träffats av granateld inte långt tidigare.

Nu, trots att jag bara varit tillbaka i en månad känner jag mig redan fruktansvärt trött. Min hjärna undrar varför människor beter sig som de gör. Varför barn ska utkämpa de vuxnas krig. Varför en befolkning som knappt orkar lyfta handen till munnen ändå orkar lyfta ett vapen med samma hand och använda det.

Det är kväll. Och en generator brummar utanför där jag bor. Ett stearinljus kastar skiftande skuggor på plastbordet. En mango ligger där på det dammiga bordet. Och jag kan inte låta bli att tänka på hans andre man, om han redan då när vi träffades, hade planer på att fånga dessa hundratals barn och varför jag inte i så fall kunnat genomskåda lögnen.

Det som ändå stör mig mest är att om jag nu hade lyckats genomskåda lögnen där den sena eftermiddagen, så hade det antagligen inte gjort någon skillnad ändå.

Each shadow I walk
To the ends of the forest
And the shape of the hands
They break the ground for us
The fear that contains
That burns like a blessing
I've been here before
The edge, and I'm guessing

I'm off on my rope here
I'm off on my own here
And I find my hope here
I find my own here
I'm off on my rope where
The fence is low

Distans i inlägg: 12 844 kilometer
Total distans: 300 984 kilometer