If this is to end in fire
Then we should all burn together
Watch the flames climb high into the night
Calling out father, stand by and we will
Watch the flames burn auburn on the mountain
side
And if we should die tonight
Then we should all die together
Raise a glass of wine for the last time
Calling out father, prepare as we will
Watch the flames burn auburn on the mountain
side
Desolation comes upon the sky
Hon sitter med bena uppdragna mot hakan. Hon vaggar fram
och tillbaka i det lilla rum som inte är större än en minimal etta med kokvrå
som i vår värld säljs för miljonbelopp. Här har hon den senaste tiden bott
tillsammans med nio andra. Hon trummar med ena foten mot golvet som hon brukar
göra. Det gör alldeles för ont för att bara sitta helt stilla och bara känna. Och
ännu är den värsta tiden inte kommen. Men den närmar sig. Natten. Då demonerna
kommer som vålnader och inget finns till hands för att distrahera dom. Synen av sin son. Tankarna på hans första steg. Känslan av samhörighet. Allt det där som
en mor tänker på om sitt barn, när barnet inte längre finns kvar. För sonen
mördades för att han vägrade ta till vapen. Nu finns bara ögonblicken kvar. Skratten. Tårarna. Den lemlästade kroppen. Minnen
som får henne att åldras livstider i varje minut. Men som nu precis innan
ljuset släcks låter döden skölja in utan motstånd. I form av suddiga men ändå så klara fragment hur de fann honom utslängd nästan utan kläder, på gatan för alla att bevittna.
Ljuset släcks. Och hon ligger bredvid sin syster. Som
ligger bredvid en enkel våningssäng. Som står bredvid tre andra, likadana våningssängar.
Ljud kommer från alla håll och kanter. Snarkningar, snyftningar, gnyenden och
tunga andetag. Hur en människa ska kunna sova i detta lilla rum även utan
mardrömmar är svårt att förstå. Jag ligger på en enkel filt. Luften är så dålig
att det känns som att andas genom en plastpåse. För det går inte att öppna
fönstret då det är vinter ute och bara finns ett väldigt litet element som ska
värma upp hela rummet.
Vi driver in i sömn. Vi driver ut från sömn. Hon ligger i
fosterställning. Men ögonen vänjer sig efter ett tag, vid mörkret. Hon är några
meter ifrån, nära, men ändå i en annan värld. Hon rycker till i kroppen. Små intensiva
ryck. Många gånger. Säkert tusen. Kanske fler. De lugnande tabletterna hjälper
inte. Eller så kanske hjälper de även om det är svårt att tänka att det kan
vara värre än det jag ser. Men kanske kan allting alltid bli värre.
Jag stirrar ut i det dunkla ljuset. Funderar på varför
den här världen är så förbannad som den ibland är. Vem som bestämmer att vissa
människor måste härda ut mer än andra. Förstår att jag är lyckligt lottad som
kan välja att ta mig härifrån. När jag vill. Hur jag vill. Som har möjligheten
att välja. Men trots eländet dessa människor gått igenom med en flykt från ett
krig nu boendes under enkla förhållanden i ett land där majoriteten egentligen inte
vill ha med dom att göra, trots oddsen emot så finns det där. Hoppet. Värmen.
Mänskligheten. Gemenskapen. På ett annat sätt som inte finns där detta lilla
rum som inte är större än en minimal etta med kokvrå säljs för miljonbelopp.
Morgonen kommer långsamt. Och det har inte gått mer än
sex timmar sedan ljuset släcktes. Det känns som jag slumrat till eller kanske
har jag varit vaken hela natten. Men mina ögon är inte rödsprängda och svarta
undertill som hos de andra. För jag har bara varit här en natt. De har varit
här fler än 60. Även barnen, de yngsta inte äldre än sju år, har stora mörka
ringar under ögonen. Men hon, det ser ut som att hon inte har sovit alls sen
sonen togs ifrån henne. Med askgrått hår och dimmig blick trots att hon bara är
nyss fyllda 40.
Några timmar senare när vi alla vaknat. När livet kommit
stormande tillbaka. Då visar hon mig kort på sonen. Hon gråter hejdlöst.
Panikartat. Jag vill krama henne. Men kameran står på stativ och filmar så jag
tvingar mig att låta bli tillräckligt länge förrän jag har en sekvens på
tillräckligt lång tid. Är jag en hemsk människa undrar jag för mig själv. Hon
lägger handen på mitt ben och då kan jag inte hålla mig utan skiter i kameran
och kramar henne. Hon pekar efter en stund, på mig, och sedan på kortet. När jag sen ska lämna
henne och de nio andra jag varit med i tre dagar säger hennes syster att jag
påminner om sonen som mördades. Att vi har likadana ansiktsdrag och att våra
namn nästan stavades på samma sätt. Hon säger att hennes syster är lycklig att
jag kom. Att hon fick tillbaka en bit av något som inte längre finns.
Sen tvingas jag ut av polisen då jag inte längre får vara
kvar på området.
Mitt hjärta går sönder.
Igen och igen till det inte längre finns någon återvändo…
Oh, should my people fall
Then surely I'll do the same
Confined in mountain halls
We got too close to the flame
Calling out father hold fast and we will
Watch the flames burn auburn on the mountain
side
Desolation comes upon the sky
And if the night is burning
I will cover my eyes
For if the dark returns then
My brothers will die
And as the sky's falling down
It crashed into this lonely town
And with that shadow upon the ground
I hear my people screaming out
Distans i inlägg: 288 kilometer
Total distans: 260 843 kilometer