Hold on this will hurt more than
anything has before
What it was, what it was, what
it was
I've brought this on us more
than anyone could ignore
What
I've done, what I've done, what I've done
I've worked for so long just to
see you mess around
What you've done, what you've
done, what you've done
I want back the years that you
took when I was young
I
was young, I was young but it's done
De
pratar som om att jag inte är där. Och det känns märkligt att lyssna på dessa
människor. Som säger saker de antagligen inte borde säga till mig egentligen.
Men efter att ha hittat den gemensamma kopplingen som denna gång visar sig vara
begagnade bilar som den ene av cheferna vill köpa och importera från Sverige
och där jag med min ringa kunskap om bilar tipsat honom om att i norr där de
inte använder salt kan han antagligen göra riktiga kap. Då släpper spänningarna
som tidigare fanns. Barriärerna faller mellan oss och vi blir två helt vanliga
människor som samspråkar en eftermiddag. Men en ny barriär är på väg att formas
där vi ses ännu en gång
Gränsen
och jag.
Men
egentligen är det ingen vanlig konversation. Det är inte heller någon vanlig
eftermiddag eller ens vanlig plats. Utan det är EU:s yttre gräns och vi står i
en lervälling uppe på en höjd där den förbannade vinden blåser rätt igenom
lagren av kläder. Som om det inte vore nog är det beväpnade poliser som håller
utkik med täta mellanrum så långt ögat kan se. Och här står jag vid något som redan
sedan unga år varit en fascination. En kärlek som likt alla kärlekar i början
är villkorslös. Där den geografiska gränsen fått min förälskelse att bubbla
inombords. Känslan av att korsa den, att gå genom en gränsstation, få en ny
stämpel, komma ut på andra sidan, vara på väg mot en ny destination, bli kysst
av ett äventyr mot en ny framtid som lovar mer än någonsin, känslor av eufori
där förälskelsen alltid blivit besvarad. Ja, vi växte oss starkare.
Gränsen
och jag.
Men där
på toppen av berget. Med utsikt över Turkiet. Med utsikt över Europa så kittlas
det inte längre som kärleken gör i början innan den övergår till något annat. Istället
har känslan av förälskelse fått bereda plats för nya känslor. Tvivel.
Instängdhet. Kompromisser. Är vi förbi? Har vi spelat ut våra kort och det
finns inte längre något kvar? Eller kanske, om jag tar ett steg över, ger jag oss
då en chans till. Kan det rätta till det som är fel. Om jag tar ett steg över.
Ställer mig med ena foten innanför. Och den andra utanför. Står i det som är vår
klimax. Kanske då kommer den kittlande känslan tillbaka så där som den gjorde
tidigare. Kanske kan vi börja om på nytt.
Gränsen
och jag.
Jag
lyfter ena foten. Över linjen som utgörs av en brun strimma lera. Jag väntar på
känslan. Väntar på rysningarna i bröstet. Lyckan av oss. Men det enda som
händer är att gränsvakterna kommer springandes (då cheferna just har lämnat mig
ensam några ögonblick) och säger att jag absolut inte får gå över på andra
sidan. Jag stirrar besviket upp mot kameran, monterad på det ena bevakningstornet.
Någon långt borta ser mig. Kan säkert zooma in så att de ser etiketten som
avslöjar vilket företag som tillverkat mina jeans. Det känns inte alls
spännande att vara här. Det känns mest sorgligt. Som att jag har gått vidare.
Och allt annat stannat kvar. Där gränser istället för äventyr blivit en
begränsning på just ett äventyr. Speciellt med alla dessa ögon som bevakar. Vi får kanske ingen ny chans med alla denna
bevakning.
Gränsen
och jag.
Cheferna
fortsätter att prata med varandra och svarar på mina frågor som jag ställer i
förbifarten mellan diskussionen om olika bilmodeller. Mannen som vill köpa
bilar från Sverige kan inte förstå att jag inte har en bil. Han kan inte förstå
att jag inte är gift. Egentligen kan han inte förstå vad det är som är så speciellt
att jag rest hit för att se. Men han är glad att jag kommit, det syns på hans
stolta miner och stora leende som skiner likt en sol över en död plats, när han
berättar om hur många människor de stoppat. Gamla. Unga. Familjer. Män.
Kvinnor. Invalider. Om att folk inte längre försöker ta sig över här då
chanserna att lyckas nu är mycket små. Det får mig att slutligen inse. Vi finns
inte mer.
Gränsen
och jag.
Istället
alla dessa vakande ögon från unga män lite äldre än jag själv. Familjefäders.
Med antagligen små barn. Med ett liv utanför detta leriga helvete. Där de
skrattar. Där de drömmer. Där de känner. Men det är svårt att föreställa sig allt
detta, där, uppe på toppen. För med sina rakade skallar och sina barska
ansiktsuttryck ger de inte intryck av att kunna älska. Så som vi en gång gjorde.
Gränsen
och jag.
Men
kanske är det inte så konstigt då de trots allt är de Europas grovjobbare. De
som ska hålla rent unionen från människor som inte hör hemma där. Så att alla
andra, vi som står med båda fötterna innanför ska kunna fortsätta leva utan att
störas av de som står med båda fötterna utanför. Så nej, det är inte så
konstigt att de ser otrevliga ut. Dessa småbarnsfäder och familjemän som nu är
mer än tusen stycken som ständigt bevakar denna linje som verkar så
betydelselös men som för de flesta är skillnaden mellan allt.
Gränsen
och vi.
Innanför
eller utanför.
Jag
ställer mig med båda fötterna utanför. I Turkiet. Sen ställer jag mig med båda
fötterna innanför. I Bulgarien. I EU.
Sen
skiljs vi åt.
Gränsen
och jag…
Oh, take it all away
I don't feel it anymore
Oh,
take it all away
We'll fall just like stars being
hung by only string
Everything, everything, here is
gone
No map can direct how to ever
make it home
We're
alone, we're alone, we're alone
Distans
i inlägg: 82 kilometer
Total distans:
260 925 kilometer