Hold on this will hurt more then anything has before
I brought this on us more then anyone
Could ignore what I have done
I worked for so long just to see you mess around
With what you have done
I want back the years that you took when I was young
I was young
I was young
But it’s done
Redan när vi flyger in syns det där nere. De skiftande gröna färgerna som blandas med
det blåa. Att det är en gudsförgäten plats. Dit vi är på väg och det tungt lastade lilla propellerplanet snart kommer
att landa. Vid träsken som omger platsen där de som lyckats undkomma kriget har
sökt sin tillflykt. Där de bor i enkla hyddor av gräs och äter blommor från
våtmarkerna. Utan något annat än kläderna de har på sina kroppar.
Avskurna från allt är det som att dessa människor sitter på öde öar i
väntan på att något ska flyta förbi i de stillastående vattensamlingarna. Kanske
en räddning, kanske en undergång, ett hopp om ett löfte. Något som innebär
någon form av förändring från denna apati. För de berättar att de snart inte
kommer att klara sig. Hur de sätter sin tilltro till den luftbro av
förnödenheter som ska droppas från luften. Men som hela tiden fördröjs och
aldrig verkar anlända. För nu när regnen är i antågande kan inga flygplan landa
på den bruna jorden då den förvandlas till stillastående vatten upp till knäna
på vissa ställen och sedan blir till lera där allt fastnar som försöker sig på
någon form av kontakt.
Och som om det inte vore nog. Bara en bit bort slaktas människor i
massakers. På FNs militär baser går beväpnade ungdomar från en rivaliserande
klan med hjälp av regeringen soldater in och avrättar flyktingar. En del,
patienter, liggandes i sjukhussängar. Och FN som saknar mandat (?) (och även
mod och kompetens) tittar på när det sker utan att ingripa förrän det i princip
är över. Man undrar om de väntar på ett samtal från New York och
högkvarteret med tillstånd för att förhindra hur kvinnor och barns skjuts ihjäl
utan chans att försvara sig. Att inget har förändrats sedan 800 000 människor
dog av machetes och påkar i Rwanda för att FN inte bara misslyckades med att
försvara de civila som satt sin tillit till dem, utan också lämnade dem i
sticket, det är en lika stor gåta som den skam det innebär för oss alla om det skulle hända igen. För risken att det sker igen i detta söndertrasade land är
överhängande, ingredienserna finns de alla där. Och nu när även FN indirekt blir
måltavlor i konflikten finns risken att de precis som i Rwanda fegar ut och
lämnar dessa arma människor åt sina öden. Tusentals som sökt skydd inom deras
murar runt om i landet som nu bara skiljs åt från fiendens land av murens
betong.
En del flyktingar har lämnat FNs område och berättar att de är villiga att
söka sin egen överlevnad ensamma ute i fiendeland med miliser som när som kan
döda dem. Att de känner sig tryggare utanför murarna än innanför. Det borde
rimligtvis vara det sämsta betyget någonsin alla kategorier för någonting som
överhuvudtaget betygsatts. Att möta sin fiende ensam och obeväpnad trots att du
är gammal och skröplig, istället för att stanna inom ett inhägnat område med en
fredsbevarande styrka i mänsklighetens tjänst.
Mitt tält blir översvämmat och flyter iväg. Men jag tänker att det finns de
i min närhet som har det värre. Som inte har något som kan flyta iväg och sover
under bar himmel.
Jag äter in på ett dygn och när jag väl äter trycker jag samma konservburk
med bönor som de andra dagarna. Men det finns de i min närhet som har det
värre. Som inte äter något överhuvudtaget.
Jag blir stucken av en skorpion i halsen. Men det finns de i min närhet som
har det värre. Som inte kan få en spruta så att allt blir bra. Som inte har
malaria-profylax eller ens myggnät i detta malaria-infekteradehelvete.
Jag kanske blir kvar då varken flygplan eller helikopter kan landa. Men det
finns de i min närhet som har det värre. Som kommer att vara fast här i åratal
och antagligen aldrig kunna återvända från där de kom ifrån.
Jag hör skottlossningen om nätterna och sover med min nöd väska nära till
hands. Men det finns de i min närhet som har det värre. Som inte kommer att
besparas för att de har vit hudfärg som mig. Utan slaktas som om de vore
boskap.
Jag tänker på varför jag är här. Men det finns i min närhet som har det
värre. Som inte kan motivera varför de kommit till, utan bara var de har kommit
ifrån. Som inte valt att komma hit av fri vilja.
Och just det där, att veta orsaken till varför man är här. Motivationen, vetskapen
och drivkraften att berätta gör att systemet i kroppen gör minsta möjliga
motstånd och kommer till en form av acceptans. Kroppen och hjärnan går in i
överlevnads-tillstånd. Och ger efter för vad som sker. För att kunna uppta så
många vittnesmål som möjligt.
I hopp om att historien inte ska upprepa sig.
We’ll fall like stars just hung by
on a string
Everything everything here is gone
No mouth can direct us to how ever
make it home
We are alone
Just take it all away
I don’t feel it anymore
Just take it all away
Distans in inlägg: 704 kilometer
Total distans: 270 178 kilometer