Chansen att vända...

See the nation through the people’s eyes

See tears that flow like rivers from the skies

Where it seems it’s only borderlines

Where others turn in sight, you shall rise

Det finns så många ursäkter och tillfällen att inte göra det.

Första gången tanken dyker upp: att inte åka, är vid ett köksbord i Fruängen flera hundra mil från dit jag just ska boka biljetter till. När snön ligger utanför trots att det är mars. När planeringen på något sätt blir konkret. När  linjerna på kartorna tar en annan form. När tankarna om det som kommer förändras och det börjar gå upp inom än vad det innebär att åka bort från tryggheten och anlända till något annat. Det slår mig där den sena kvällen, då något förändras från en vag fantasi till en detaljerad verklighet. Vid det något slitna köksbordet är första gången chansen finns att backa. Tillfället att vända ryggen till. Walk away. Men istället bokas biljetterna nästan i affekt för att tankarna inte ska komma ikapp.

Och så plötsligt är resan bokad.

En ny känsla tar vid.

Den psykologiska anspänningen ökar.

Den mentala förberedelsen påbörjas.

Nya saker ska fixas. Preciseras.

Och så plötsligt är det bara några dagar kvar innan avfärd.

Allt känns bra.

Det är ännu en ledig helg med vänner och utan krav.

Allt känns så lätt.

Som jag ska på semester.

Fantastiskt.

Det beställs champagne-flaskor i gott sällskap, rumlas runt på barer och fester innan huvudet är för tungt för att hållas upp och sömnen tar vid i samklang med solens uppgående.

Sen kommer ångesten. Bara två dagar kvar. Byten av världar. Avsked. Sammanbitna käkar från en mamma som inte vill visa vad hon egentligen känner. Jag försöker lugna henne, men känner hur pulsen rusar inuti. Hur de egna käkarna pressas samman.

Och så kommer sista natten innan avfärd. Där huvudet letar efter alla ursäkter som den överhuvudtaget kan komma på för att inte åka. Och i sanningens namn är ursäkterna flera för att inte åka än för att göra det. Så, där vid samtalet tidigare på kvällen som bokar taxin till nästa morgon finns fortfarande chansen att säga fel adress och skylla på att taxin aldrig kom och flyget tyvärr missades. Men någonstans vet jag att jag kommer åka oavsett och lägger ner kampen bokar en taxi och åker ut till flygplatsen följande morgon.

Och så plötsligt sitter jag vid gaten.

Ringer samtal till människor jag inte kommer se på en tid. En månad. Två. Kanske längre. Känner hur det knyter sig i bröstet. Av vetskapen att det trygga lämnas bakom för att bytas ut mot något som inte är lika självklart.  Sen kommer det oundvikliga, känslan av att det är för sent att vända om nu.  Att det får bli som det blir. Jag slappnar av. Känner tröttheten vräka ut sig inom mig.

Och så plötsligt, transit i ett land för att landa i ett annat tolv timmar senare.

Blir mött av vänner vid flygplatsen. Åker i en halvtrasig bil genom ett Nairobi som närmar sig midnatt. Allt känns bra. Det är ju så självklart att jag ska vara där jag är när jag är där. När fartvinden blåser in genom rutan och allt bara känns fantastiskt. Och några dagar med möten och fina ögonblick med vänner jag inte sett på ett tag. Det finns fortfarande tid. En kall öl i solnedgången. En film i soffan. En promenad. Skratt. Men likt festen som tog slut i Stockholm tar dagar av lugn slut i Nairobi.

Och så plötsligt en kilometer innan flygplatsen börjar en kö där alla bilar kontrolleras.

Nu finns chansen att bli försenad. Tillfället ingen skulle klandra mig, allra minst jag själv, om jag faktiskt kom för sent och missade planet. Men den inre kampen går vidare och jag vet att jag aldrig skulle acceptera om jag inte åkte när jag väl bestämt det. Så jag hinner till check in disken i god tid. Dricker en blaskig kaffe, äter två bananer och är snart åter på väg. Ångesten slår till. Dunkar hårt.

Och så plötsligt flyger vi in över mjuka kullar.

På dagen 20 år efter att ett av historiens största folkmord utspelat sig just på dessa kullar. Det regnar och de vackra vyerna är en isande påminnelse om att det som hände där håller på att hända igen. Fast lite norr om Kigali, i Sydsudan dit jag är på väg. Så vi landar och jag känner en sista ryckning. Som den döde mannens sista rörelse. En desperat tanke försöker bryta igenom skölden, och skrika, att jag ska hoppa på planet till Nairobi igen. Men utgången är redan dömd. 

Och jag förlikar mig återigen med känslan.
Det är för sent att vända nu.

Istället kommer en förväntan. En vetskap om att allt är som det ska. Och en stund senare lyfter vi igen för att senare landa i huvudstaden i världens yngsta land. Natten passerar med kollegor i huset där jag kommer bo.

Och en ny vind.

En ny morgon.

På en motorcykeltaxi genom stadens leriga gator.

Självklarheten är total.

Av att befinna sig på rätt plats med rätt syfte vid rätt tid.

Och den känslan är starkare än alla de ursäkter för att inte komma hit som jag vevat under den tid jag varit på väg men inte varit här.

There’s disaster in your past

Boundaries in your path

What you desire will lift you higher

You don’t have to be extraordinary just forgiving

You shall rise

Distans i inlägg: 8 516 kilometer

Total distans: 269 446 kilometer