From the start they didn't
know exactly why, why
Winter came and made it so
all look alike, look alike
Underneath the grass would
grow, aiming at the sky
It was swift, it was just,
another wave of a miracle
But no one, nothing at all
would go for the kill
If they called one very soul
in the land on the move
Only then would they know a blessing in
disguise
Planen lyfter
med jämna mellanrum. På väg ut ifrån huvudstaden. De passerar några stenkast
från där jag sitter. Om någon skulle kasta tillbaka stenen från luften hamnar
den i ett kaos av kartor, anteckningar och telefoner. Tillsammans med en
väntan. En krypande känsla av att vilja släppa allt bara för att få vara på ett
av planen.
Så
stora men ändå så svårfångade.
Hittills
efter snart tio dagar på resande fot har jag ännu inte tagit en bild. Om
sanningen ska fram, jag har inte ens plockat upp kamerorna ur kameraväskan. För
det är som de säger. De som varit här ett tag. Syd Sudan är förmodligen ett av
de mest krångliga av länder att ta bilder i. Och på något sätt resonerar man
med sig själv: Vad är en bild värd om den förhindrar hundra andra från att tas?
Vilken
är bilden som berättar mest?
Hur
många bilder kan man sumpa för att få en?
För jag
ser dom. Bilderna jag vill ta. Överallt. När jag åker runt i stan på små motorcyklar
med killar i sina tonår som är ännu mindre och manövrerar förbi vattenhål och
andra skavanker på de brutna vägarna. Bilderna. På soldaterna som lutar sig på
sina vapen med allvarliga blickar, på de buckliga människor som väntar längs
vägkanten med en apatisk längtan efter något som är svårt att definiera, på
pansarvagnarna som putsas och står som symboler för hur snabbt åt helvete allt
kan gå.
Men en
bild utan tillstånd sätter mig i arresten och sedan på ett plan härifrån. Bara
för någon att se en kamera hängande längs med axeln är skäl här i huvudstaden,
för att bli förhörd, misstänkliggjord och smutskastad. Så för att ta bilderna.
För att kunna lämna Juba. Klinisk disciplin. Mekaniskt existerande. Tänka bort
känslorna. Och möten. Ändlösa diskussioner med människor på olika plan.
Planerande. Väntan. Utforskande av möjligheter som ska gynna alla parter. Mer
väntan. Små små steg. Som att rulla en kanonkula till himlen. Ett steg framåt.
Två steg åt sidan för att tappa bort vart man är på väg för destinationen är så
diffus och tar sin början överallt och ingenstans. Sen ett steg framåt igen. Hitta
vägen. Trycka på. Strunta i den psykologiska svackan som gör att man undrar vad
fan man håller på med. Trycka på mera. För att slutligen komma fram någonstans
där i periferin av dit man egentligen är på väg.
Syd
Sudan, landet som bara är lite drygt tre år gammalt, som håller på att falla
sönder, där regnperioden står för dörren, där svälten närmar sig lika
illavarslande som ett potentiellt folkmord. Därifrån de flesta journalister har
åkt. Men det här stället är varken plats för beskyllningar, hjältedåd eller
mönstring av andra.
Jag
träffar de som kört fast, journalisterna, som hade visioner likt de jag själv
bär på, om vad de ville berätta, de som varit här i veckor utan att kunna
uträtta någonting. Som med rödsprängda ögon förskönat verkligheten, lindrat
frustrationen och uppgivenheten med allt för många flaskor öl. De sitter där
och berättar att pengarna är slut och att de inte kan stanna kvar längre.
Samtidigt finns de kvar, historierna som måste berättas, från en miljon
människor som bor under usla förhållanden, många i lervälling under bar himmel.
Som vet vad som väntar. För visst kommer den, koleran, när hela helvetet
svämmar över och allt blir än värre. Då, när det blir ännu svårare att ta sig
fram. För då när inte enbart tillstånden, byråkratin och säkerheten är ett
hinder, utan även logistiken blir en mardröm (som den redan är) då vägarna (de
fån som finns) blir oframkomliga och helikoptrar i princip är det enda sättet
att ta sig någonstans. Då blir det ännu viktigare att förmedla dessa
vittnesmål.
Jag får
ett meddelande av någon jag skulle möta senare under dagen som precis blivit deporterad
efter bara en timme efter denne anlänt med flyg från Nairobi. Och under kvällen
när vi, kollegorna och jag drar till det strömlösa huset där vi spenderar
nätterna, då när vi förföljs av säkerhetsstyrkor som blinkar med helljus och
kör någon meter bakom oss under hela resan tillbaka. Det är då jag förstår, att
när jag ser planen lyfta, att hur nära de än är, så gäller det att smörja
byråkratins krås, lätta på stämningarna, arbeta metodiskt likt en robot och
inte tänka på frustrationen som smyger sig på. Utan följa planen. Hålla sig
inom ramarna. För att kunna uträtta något. Annars kommer planen även om de bara
är några meter ifrån bli lika omöjliga att nå som himlen är för den utan vingar.
Och
efter några dagar här (som känns som veckor) börjar saker så lätta en aning. Jonglerandet
av allt för många bollar samtidigt börjar ge vaga resultat. Och jag fylls av
hopp, snart, om allt går vägen, så kommer jag finnas med på ett plan, en
helikopter, eller vad som helst som kan ta mig fram genom den här soppan, med
en ryggsäck full av konserver, vattenreningstabletter och en sovsäck.
Tillsammans med kamerorna, anteckningsblocket och bandaren. För att berätta.
En
berättelse om ett land som är ungt och borde vara oskyldigt.
Men som
är allt annat.
Än just
det…
(några
timmar efteråt fick jag plocka upp kameran och ta mina första bilder)
The curse ruled from the
underground down by the shore
And their hope grew with a
hunger to live unlike before
The curse ruled from the
underground down by the shore
And their hope grew with a
hunger to live unlike before
Tell me now of the very
souls that look alike, look alike
Do you know the stranglehold
covering their eyes?
If I call on every soul in
the land on the move
Tell me if I'll ever know a blessing in
disguise
Distans
i inlägg: 28 kilometer
Total
distans: 269 474 kilometer