Thursday

Vid krigets slut...


I close my eyes
Only for a moment and the moment’s gone
All my dreams
Passed before my eyes with curiosity
Same old song
Just a drop of water in an endless sea
All we do
Crumbles to the ground though we refuse to see

Någon skjuter. Det låter som knallskott. Det är lätt att tro att det är knallskott. Det är mörkt. Man hör bara ljudet. Det är svårt att avgöra var det kommer ifrån och vem som håller vapnet. Men det kommer från nära. Kanske 50 meter. 100. Man lyssnar. Behåller lugnet. För man lär sig. Man måste lära sig. Lyssna på ljuden. Noga. För att höra skillnaden. För att höra om skotten kommer från ett vapen eller om det kommer från flera. Så länge skottväxlingen låter på ett visst sätt och det är en ensam skytt så är det nästan uteslutande skott i luften. En glädje yttring, en ilska eller bara någon som druckit för mycket och skjuter mot den stjärnklara himlen. Och man lyssnar igen för att vara helt säker så att det inte är ljud från flera vapen. Är det ett ensamt ljud är det ok och man sätter sig ner igen. Några minuter efter är livet som vanligt. Vi sitter på uteplatsen med ett stearin-ljus där vi bor då vi inte fyllt på bränsle i generatorn och vant oss att leva i skydd av pannlampor och ljusstumpar. Telefonerna ringer, blinkar och vibrerar och röster vill veta att vi är ok då ljudet från skott tar slut efter ett visst avstånd men reser vidare från mun till mun i väldiga distanser och med än större hastighet.

Vi sitter där. Och stirrar med tomma ögon. För allt är inte som vanligt när allt kommer omkring. Vår kollega, bekant och mångas vän har fallit i grannlandet väster om där flera av oss som sitter i stearinljusets sken själva varit och jobbat. Vi sitter i tystnad. Vi vet inte vad vi ska säga. Kanske finns det inget att säga. Kanske finns det massa att prata om men kanske är vi trots allt för mentalt utmattade för att ta in innebörden av det som rullas upp på twitter, genom sms och än fler telefonsamtal, om vad som hänt.

Jag lindar in mig i mitt myggnät och försöker få sömnen att komma. Men den kommer inte. Istället ligger jag stilla. Tittar ut i det strömlösa mörkret. Och tänker på att jag aldrig träffade Camille. Men att det ändå kändes som att jag kände henne på något sätt då vi hade mycket kontakt med varandra och, då, hon, enligt de som kände henne, var väldigt lätt att lära känna och tycka om. För på något sätt bytte vi liv. Där hon kontaktade mig efter jag själv varit i Centralafrikanska Republiken. Då jag i den mån jag kunde introducerade henne för de kontakter jag själv hade och den kunskap jag fick under min tid i landet. Hon åkte dit. Och blev kvar. Vi mailade fram och tillbaka om saker. Kontakter hit och kontakter dit. Och skrev att vi antagligen kommer ses snart på något konstigt ställe i världen framöver.

Några månader gick. Och jag planerade min resa till den värld hon vistats i och hon öppnade den för mig här i Juba där jag nu varit i snart 1.5 månad. Som att jag landade i det som hon skapat och lämnat kvar. Som att vi möttes i en dörröppning där den ena gick in där den andra gick ut utan att vi såg varandra. Men Camille kommer inte att gå ut igen från några dörrar. Eller in. För hennes resa slutade i Bouar regionen, nära gränsen till Kamerun där jag själv var för nästan precis ett år sedan. Under en resa där jag bäddade in mig, i en annan del av landet, med de trupper (Seleka) som misstänkts vara de som dödade Camille.

Jag får ett telefonsamtal där i mörkret. Displayen blinkar. Och det är min vän och kollega från Sverige som ringer. Som säger att jag inte får pusha min egen story för långt. Att jag måste hålla ihop. Och inse att jag faktiskt är avtrubbad efter att ha sett vapen, döende människor och utbrända städer under vad som normalt sett är en ganska kort tid, men på en plats som denna ändå blir ganska lång. När vi pratar inser jag plötsligt hur sjukt det är att i samma ögonblick som de tomma skotten i luften slutar så hoppar hjärtat tillbaka till normal takt som att inget hänt. Men också hur nödvändigt det är för att hålla sig kvar på platser som befinner sig i väpnad konflikt. För de flesta gånger är det inte vapnen som dödar dig. Det är förnuftet och omdömet som bedrar än att göra saker man egentligen inte skulle göra. Och tappar man balansen är fallet till marken ofta väldigt långt. Men ändå, så är det svårt att erkänna för sig själv att man är avtrubbad. 

Vad som hände med Camille, ingen av oss vet riktigt omständigheterna. Och ingen av oss kan döma val en människa gör efter lång tid i krigsområden. Och eftersom jag inte kände henne på ett personligt plan så vet jag inte vad hennes omdöme sa om det hon ställdes inför eller hur hon resonerade. Och vi alla har våra egna gränser oavsett vad folk säger till oss. Och många av de människor som jag mött som dedikerar sitt liv till saker som är större än de själva är så fokuserade på det som de vill genomföra att det inte spelar någon roll vad andra säger till dom. För de har redan bestämt sig.

Men ändå önskar jag att jag skrev i ett av våra mail. Att hon skulle vara försiktig. Att inget reportage är värt att dö för. Att hon var värd mer levande än död.

För det gjorde jag aldrig.
Inte för att det hade spelat någon roll då Camille redan tagit sikte på sitt mål. 
Men ändå.

För nu kommer jag inte kunna säga eller skriva det förrän vi antagligen möts på någon annan märklig plats. I en annan värld. Och inte så snart vi hade tänkt. Utan först om många år.

Väldigt långt mycket senare än det som är nu…

Don’t hang on
Nothing lasts forever but the earth and sky
It slips away
And all your money wont another minute buy
Dust in the wind
All we are is dust in the wind




Distans i inlägg: 0 kilometer
Total distans: 270 178 kilometer