Home, I’m making my way home.
My mind’s already there.
Yes,
my mind is
Light, you’re with me in the dark.
Light my way at night.
Let your
light shine
Now, this burden weighs me down.
25 juni, Lake State, Sydsudan: Det är en vacker dag att
sjunka på. Solen är på väg att försvinna bakom vassen och Nilens vatten porlar
i tystnaden. Båten gungar rytmiskt. Tillsammans med oss, 300 personer som
sitter stilla i en väntan på något som inte verkar komma. Bensinen är slut och
vi driver i den stilla strömmen. Vattnet är inte långt från relingen. Kanske en
decimeter. Kanske två. Om vi rör oss samtidigt tillräckligt många så kommer
vattnet skölja in. Inga ljus syns till. Bara den ljusa vassen och den
kvällsvackra himlen som snart kommer vara helt svart. Några av oss passagerare
håller upp telefonerna över huvudena i hopp om att få mottagning. Men som på de
flesta platserna i Sydsudan finns det ingen telefonmottagning. Så vi fortsätter
att glida framåt. Eller om det är bakåt. Och mörkret sänker sig fort. Jag
tänker på barnen, kanske är de 100 som om vi kantrar kommer att drunkna.
Antagligen kommer jag själv att drunkna men jag tänker på det pappa sa när jag
var yngre, att om någon försöker dra ner dig som inte kan simma så måste jag
klappa till personen så att den tuppar av så att jag kan rädda mig själv och
personen som försöker dra ner mig. Jag inser att jag kanske bara ska sjunka
till botten och simma ifrån med tanke på att det antagligen bara är jag av alla
passagerare som faktiskt kan simma.
Min vän och tolk står bredvid mig. Hans blick är glasartad. Jag lovar
honom att om båten kapsejsar att vi kommer att klara oss. Samtidigt lägger jag
kamerorna i vattentäta påsar. Och så väntar vi samtidigt som jag funderar på om
jag ändå inte lovat för mycket.
Två dagar senare efter att någon mirakulöst passerat våran överfyllda
båt och dessutom haft extra bensin så nådde vi destinationen långt efter
mörkret inbrott. Direkt tillbaka till Juba i helikopter för att sedan leverera
allt material. Skicka det i ilfart till New York. Lämna datorn på ett av få
hotell där internet fungerar, skåla med vännerna, packa det sista, sedan inse
att uppladdningen inte kommer hinna klart innan utegångsförbudet träder i kraft
vilket innebär att jag sover på hotellet. Datorn kämpar. Fläkten låter som den
ska gå sönder och datorn är så varm under natten att den egentligen borde brinna
upp. Somnar några timmar. Vaknar. Uppladdningen är klar. Hämtar packningen i
huset. Får skjuts till flygplatsen och kastas in på ett flygplan och befinner
mig några timmar senare i Dubai. Är så vilsen att jag glömmer kvar hälften av
presenterna jag köpt då jag inte hittar gaten jag ska till för fortsatt färd
till Köpenhamn.
Tre månader tar slut på några timmar och i Köpenhamn känns kroppen
slut och hjärnan som om den är på en annan planet.
1 juli, Stockholm, Sverige: Kroppen är stel när jag går
upp för trapporna. Febern är fortfarande kvar och frossan kommer och går. Efter
att ha nått Göteborg hamnade jag i sängen i fyra dagar oförmögen att resa mig.
På den femte nådde jag Stockholm och är på väg till redaktionen på tidningen
där jag tidigare bara varit på möten. Nu ska jag jobba där i sex veckor.
Svetten tränger fram trots att jag fryser. Vi kommer in i det öppna
kontorslandskapet och antagligen förstår jag ingenting och tankarna är
fortfarande frånvarande.
Jag presenteras inför lysande kollegor som jag hört talas om och sett
i tidningen långt innan jag ens började med det här. Jag håller mig upprätt.
Får en dator. En telefon. Och tänker att det här kommer att gå bra när jag
andra dagen åker ner i Stockholms tunnelsystem för att fotografera. Några dagar
senare är jag på väg till Norrland. Sen tillbaka till Stockholm igen. Dagen
efter till Borlänge. Men det kommer att gå bra. För det är inte resor i krig.
Det är resor i Sverige.
24 juli, Donetsk, Ukraina: Grad-missilerna landar några
hundra meter bort. Paniken i folks ögon går inte att ta miste på. En bil
sladdar iväg på den sommarvarma asfalten. Runt är solrosorna så förbannat
vackra och vajar fram och tillbaka i stillhet. Luften luktar krut och
kaskaderna av luftvärnseld får bröstkorgen och det innanför att vibrera. Snart
är vi framme vi den första vägspärren utanför den stängda staden Luhansk som vi
precis lämnat bakom oss. Kosackerna som kontrollerar den vill arrestera oss. Vi
står i mörkret vid en bro med ett kompani av vad som i medier utmålas som
blodtörstiga bestar. Deras chef luktar sprit och föser undan både mig och mina
förklaringar om att vi faktiskt inte är spioner.
Det mullrar och den ryska gränsen är inte långt bort. Artilleripjäser
flyger över gränsen. Vår kosackiske vän, som egentligen inte är vår vän men som
har vårt öde i sina händer, han mjuknar och bjuder oss på kaffe efter en stund.
En präst kommer förbi. Vi pratar. Kosacken blir plötsligt blödig. Vi frågar en
massa frågor, min kollega och jag. Alla blir bröder och systrar och jag får ta
lite bilder innan vi tillåts åka vidare i natten på den väg som många i östra
Ukraina kallar dödsfällan. Men vad har vi för alternativ när natten sänker sig.
Så vi släpper taget och flyter med. Några timmar senare är vi tillbaka
helskinnade i Donetsk.
Senare när vi ska ta oss mot Kiev stängs vägarna ut. Tågbron bombas
och tågen slutar att gå. Vi lyckas efter två dagar att undvika granaterna och
vägspärrarna och ta oss västerut. Vår chaufför, som varit med oss under hela
vår tid i östra Ukraina, han smsar inte på kvällen som han skulle när han
kommit fram. Min kollega och jag slappnar av på ett gammalt kommunisthotell i
en mellanstor stad en bit bort från kriget. Vi har druckit lite öl och sitter
på en fuktskadad balkong och tittar ut över en soptipp och undrar om vi borde
vara oroliga. Vi sa att han kunde stannat med oss och åkte den efter. Men han
vägrade och nu har han inte hört av sig. Vi inser att det är efter midnatt.
Antagligen har hans telefon inga batterier och han hör av sig på morgonen. Tänker
vi. Och somnar.
Inget samtal eller sms har kommit under natten. Jag ringer hans
telefon. Den är avstängd. Jag ringer igen någon minut senare och signalerna går
fram sen trycker någon bort och det tutar upptaget. Vi inser att något är fel.
Så jag ringer igen frenetiskt. Utan att tänka. Bara för att få ett svar. En man
svarar. Men det är inte vår chaufförs röst. Jag tar upp den andra telefonen för
att spela in samtalet. Precis som på film tänker jag snabbt. Men känner hur
pulsen rusar, svetten rusa fram och rösten darra. Samtalet pågår tolv minuter
inser jag när jag tittar på inspelningen efteråt. Konstantin heter han som
svarade. Säger han. Det är han och hans väpnade grupp som har tagit vår
chaufför. Oroliga och rädda för hans öde har vi möte med redaktionen innan vi
lägger upp en plan. Sen lyckas vi ta oss ur landet.
21 augusti, Göteborg, Sverige: Det blåser utanför fönstret.
Den fuktiga vinden som sliter sig innanför kläder och in i benen. Några
lägenhetsfönster är tända trots att det är sent och semestrarna är slut sedan
några veckor. Mamma är bortrest och jag lånar hennes lägenhet. Gör vad jag
vill. Sover länge. Sover sent. Stökar ner. Städar när jag vill. Går långa
promenader. Inser att lugnet är ovant och tiden utan att saker händer inte är alldeles
bekväm. Sommaren har passerat och tidningsjobbet är färdigt. Jag tittar på
bilder från Sydsudan som känns avlägset. Jag lyssnar på inspelningar från
bomb-alarmen i Luhansk och samtalet med Konstantin. Vår vän chauffören släpptes
för några dagar sedan. Utan att ha skadats fysiskt. Och på något sätt kan jag
stänga resan till Ukraina. Låta bitarna falla på plats. Men det tar tid den här
gången. Längre än vanligt. För intrycken från senaste tiden är många. Och tiden
i ensamhet obefintlig. Så ibland på dagarna ligger jag och stirrar i taket. I
timmar. Utan att resa mig. Utan att fästa tankarna på något. Utan att kämpa
emot stressen över att det är tyst och lugnt men långt ifrån skönt.
Jag får ett sms från en vän som säger att ledigheten kommet att sjunka
in. Att man måste passera en tröskel sen kan man njuta av den. Så jag inser att
jag inte har bråttom trots att jag fått ett nytt visum till Sydsudan och snart
ska röra mig vidare. Men inte än. För jag dröjer mig kvar.
15 september, Köpenhamn, Danmark: Kanske skiner solen
genom de stora glasfönstren på Kastrup om en vecka. Kanske är det ganska varmt
då sommaren åter verkat ha etablerat sig. Jag kommer stå där vid check-in
disken. Ifrågasätta varför jag håller på med det här. Känna att det är enklare
att vända ryggen till. Bara en liten sväng, vandra ut på perrongen sätta mig på
tåget tillbaka till Sverige. För att det är lättare på många vis. Men jag vet
att jag inte kommer vända. För känslan är likadan inför en stundande resa. Nya
månader väntar söderut. Nya återseenden. Nya ronder.
Och i slutänden. Om jag vänder för att det är enklare.
Vad skulle jag göra när väl tåget nått perrongen i Sverige…
The heaviest of weights
knocks me to the ground,
right down to the
Dew that sparkles on the ground.
Blue
mountains loom above.
Blue mountains loom
And I walk alone; one wish
won’t
be forgotten,
never forget that
Long, is the path ahead.
And though my body
tires,
and I have far to go,
I know I’m going home.
Distans i inlägg: 11 001 kilometer
Total distans: 281 282 kilometer