Worshiping the war ships that
set sail on my sea of life
When I see my own self I
wonder if we still see a light
We was tight seeing
lights
Speaking right and breathing life
Now I see my demons and barely
even sleep at night
I don't get high life keep me
at a decent height
As the old me I predicted all
my recent plights
Exhausted. Trying to fall
asleep.
Losses at my recent fights
Burdens on my shoulders now,
burnin' all my motives down
Inspiration drying up, motivation
slowing down
Solen skiner
genom fönstret och lyser upp delar av rummet. Men det finns ett annat ljus som
fångar ögat. Det är mindre. Och i form av små pelare som lyser igenom kulhålen
i väggen över golvet som är fyllt av vatten. Det droppar från taket från den senaste
tidens regn. Det kommer snart att kollapsa berättar direktören lite senare.
Eller tekniskt sett är han den före detta direktören då det inte längre finns
något att styra över. Han, direktören basade en gång över ett av landets
största sjukhus. Som hade restaurerats och dit folk sökte sig från långväga
ifrån. Det hann bara vara öppet ett år. För nu finns bara strukturerna kvar. Och
direktören har inte längre kontroll över sjukdomar och skadade utan kan bara se
hur alla de som nu på något sätt faller offer för ohälsa tvingas söka vård
någon annan stans. Men eftersom någon annan stans ofta är för långt bort
tvingas han antingen titta bort eller se hur de går under.
En hund
ylar längst bort i rummet. Med uppspärrade ögon försöker den gömma sig bakom en
säng. Med skräcken i den darrande kroppen och fradgan runt käkarna hoppar den
till slut ut genom fönstret och faller genom luften två våningar ner och haltar
sen bort i det knähöga gräset. Gräset som lärt sig växa snabbare med hjälp av
askan från det som har bränts ner.
Men där
uppe, i rummet, står bäddarna på rad. Myggnäten hänger där de
ska. Borden är fyllda av tillhörigheter från de som en gång låg i rummet. Isoleringsavdelningen
på sjukhuset i Malakal i norra delarna av Sydsudan där, om det hade funnits
lakan och madrasser, man hade sett vecken. Nästan på samma ställen på samtliga
sängar. Där det hade gått att föreställa sig att vecken hamnade just där då
personen i sängen försökte ta sig upp, på vingliga ben, för att hitta en utväg,
en flykt från rebellerna som stormade byggnaden. Men där de som var för svaga
inte fann någon väg ut utan blev kvar. Och lämnades ingen nåd.
Men det
finns inga veck. Det finns inga lakan eller madrasser.
För de
har tagits när hela området plundrades.
På ett
av borden bredvid en av sängarna ligger en journal där läkaren har skrivit en
sista anteckning. Den är daterad samma dag som överfallet på sjukhuset.
Patienten i fråga antecknas med en febertemperatur på 38.6 grader. Nedanför
står några oläsliga tecken och vad som ser ut som en signatur. Sen är det tomt.
Nedanför det lilla bordet ligger en ensam damsko. Förmodligen hade kvinnan så
bråttom ut att hon inte tänkte på det som lämnades kvar. Ytterligare en bit
bort ligger ett foto på två kvinnor. De är klädda i festkläder. Kanske från
någon högtid. Ett bröllop. En födsel. De ler mot kameran med stolta miner.
Jag
dröjer mig kvar i rummet. Det känns obehagligt på något sätt att komma in i ett
rum där livet upphörde att existera på några ögonblick. Där alla berättelser om
de som en gång fanns i rummet är spridda i form av fragment att plocka upp för
de som finns i tiden efteråt. På vägen ut hörs motorljud utanför. Leran på den ogästvänliga
vägen trycks ner av däcken från flera pickuper som passerar.
Dess
flak är fyllda av unga män.
I olika
uniformer.
Beväpnade
med automatvapen…
Give me room. The entry room. Let me in and let me go
So I can roam around this wilderness
See it for what it really is
I'm prepared to filter list
Magnify the youth in me, alibi the shootin' spree
Amplify the revolution, sanitize the lunacy
Strip away the justice, justify the scrutiny
I can see the lasers shootin' out of you and me
Distans i inlägg: 6 855 kilometer
Total distans: 288 137 kilometer