Im a prisoner I cant escape
Im a descision I cant make
They say tha time will kill the pain
I say that pain is gonna kill my time
Because when its good
Its so so good
When its gone
Its gone
Det står en man mitt bland oss alla andra. Med kroppar som trycks emot honom från olika håll står han ändå stadigt. Han är lite högre än oss andra. Så vi ser honom. Och när han pekar med sina långa armar är det svårt att undgå honom. När han sedan öppnar munnen och skriker så att små flagor av saliv träffar de som står för nära, går det inte att bortförklara honom. Han är där. Han försöker skapa någon slags ordning i det kaos som lätt uppstår när flera hundra människor ska passera igenom en liten ingång och det saknas både kösystem och den form av logik som de flesta av oss är vana vid samtidigt som alla försöker penetrera sig igenom på samma gång. Där det enda som skiljer oss åt, är att vi alla försöker från olika håll.
Men mannen, vår vän, som svettas trots att solen ännu inte över krönet, han försöker. Ihärdigt skriker han ut saker som ingen vill förstå, eller som inte går att genomföra i verkligheten då alla som sagt, pressar på från de håll de befinner sig. Det är första gången jag sett ett försök att skapa ordning här. Att försöka undgå den totala anarki som vanligtvis utspelar sig här. Visserligen är det inte så stor skillnad nu gentemot normalt, men ändå finns försöket och ibland räcker det långt vilket får mig att tänka samtidigt som några hjälparbetare svajjar till åt mitt håll så nära att jag känner doften av kaffe blandat med vitlök från deras utandningsluft, att kanske denna gång kommer det vara lite mindre kaos, än det totala sammanbrott som brukar infinna sig i den lilla incheckningshallen. Om vi någonsin kommer in vill säga. Även om tanken uppdagas under några få ögonblick är den i verkligheten så långt ifrån sanningen som det är möjligt.
Efter vad som antagligen bara är några få minuter men som upplevs som oceaner av tid så mosar vi oss in genom den lilla entré-dörren. Fem personer. På väg norrut. Mot rebellerna. Med packningar av konserver och stormkök. Solpaneler och satellitsystem. Gummistövlar och vandringskängor. Allt packat i vattentäta ryggsäckar i olika färger. Luften är kvav inne i incheckningshallen som är många år efter sitt bäst-före datum och egentligen skulle ersatts av den nya terminalen som finns inte långt från den gamla, men som ingen någonsin verkar komma till skott att bygga färdigt. Luften är inte bara kvav utan även fylld av svett trots att vi alla som befinner oss på insidan antagligen duschade extra länge och njöt extra mycket bara ögonblick innan vi kom till flygplatsen. För, de flesta av oss här, är på väg bort från den komfort vi, under våra liv på andra platser, anpassat oss till. Bort från rinnande vatten, från elektricitet, från skugga, från kaffe med skum. Men på väg mot något annat. Fältet. De storslagna vidderna med människorna vars historier lagrats och blivit legender som levt vidare under århundraden. Tystnaden om kvällarna. De enorma stjärnformationerna. Svetten som rinner längs ryggen. De monotona marscherna mot den dallrande horisonten. Verkligheten som är så slående verklig när inget finns som håller den tillbaka.
När tillräckligt många svordomar har haglat på olika språk når vi tillslut fram till incheckningen. En liten skiva av plywood som hålls upp av fyra vingliga ben av trä. Efter en tidig morgon med en väckarklocka som ringer mitt i mörkret. Efter flera dagars planerande. Mentala brottningsmatcher, oro, spänning som slutligen har vunnits, kommit att kontrolleras och accepteras. Men där allt ändras på någon sekund. För vid incheckningen sägs det att vår helikopter är inställd.
Som i trans tränger vi oss ut igenom den lilla dörr där alla försöker tränga sig in. Luften utanför är fuktig och jag tar av mig väskan. Men jag känner inte vätan eller svetten som rinner i pannan utan allt som infinner sig är tomheten. Apatin. Antiklimaxen. Och jag vill sjunka genom asfalten eller bara lägga mig på densamma tills världen slutar existera eller börjar snurra åt ett annat håll. Oförmögen att säga något tar jag mig istället till bilen. De andra pratar om något. Jag hör dess röster men lyssnar inte till orden. Istället tittar jag mot kaoset vid den lilla ingången och känner hur besvikelsen trycker ner mig i det mjuka sätet.
Den gestikulerande mannen är fortfarande där. Han ser uppgiven upp och hans armar pekar inte längre lika energiskt. Hans röst hörs inte längre lika högt. Men han är fortfarande där och tittar för ett ögonblick åt mitt håll. Kanske inbillar jag mig att våra blickar möts. Och att det vi ser i den andres ögon egentligen inte är något annat än spegelbilder av oss själva...
I hang your picture in my mind
Wont do anything I cant denie
I could never be upon
Some drink to remember
Some to forget
Some for satisfatcion
Som to regret
Because when its good
Its so so good
When its gone
Its gone
Distans i inlägg: 3 kilometer
Total distans: 288 140 kilometer