Every step, is moving me up
Moving, it’s moving me up
Every step is moving me up
Moving, moving me up
Each tiny, tiny move
Is all I need and I jump over
Every step is moving me up
Moving, it’s moving me up
Helikopterpiloten
är nervös. Rädd. Nästan likblek. Han flackar med blicken. Tittar stressat ut över den
lilla öppna dungen där han lyckats få ner den gamla vita helikoptern med FNs
blåa bokstäver. Hans skjortärm, pryds av en ukrainsk flagga. Borde han inte
vara och utkämpa sitt eget krig, är den första tanken jag hinner tänka i det
öronbedövande dånet från rotorerna som piskar upp sanden. Flyga in nödhjälp
till de som flytt undan striderna i hans eget land. Min blick fastnar på hans
flagga i några korta ögonblick. Varför i helvete tänker jag på det här nu, tänker
jag. Sen blir det inte mer. Jag slits från mina tankar. För den andra mannen i den lilla helikoptern
nästan slänger ut våra väskor och piloten med den ukrainska flaggan försvinner
in i helikoptern. Vi är lämnade kvar.
Några
timmar tidigare har vi, jag och en kenyansk vatten-ingenjör som ska laga
områdets vatten-pumpar, landat i regerings-kontrollerat område för att den vita
helikoptern ska tankas om. Vi blir båda inkallade till ett rum där det sitter
flertalet civilklädda män. Men byxlinningarna skvallrar om blankpolerade
pistoler och bakom skrivborden står ett laddad automat vapen. De synar våra
pass. Säger att vi kan sätta oss och vänta. Efter några ögonblick kommer fler
människor. Fler pass. Efter ytterligare några ögonblick har alla pass lämnats
tillbaka till sina ägare, utom mitt. Mannen i mitten, hans fingrar liksom
gnuggar på varje sida som för att se om det är äkta. Han tittar på passet,
tittar på mig genom folkmassan. Tittar på passet igen. Tittar på mig igen.
Håller kvar blicken. Ja, vad fan ska man göra, stirra tillbaka för att visa att
man inte är rädd. Stirra ner i marken för att visa att han har överhanden. Jag
gör någon mitt i mellan. Efter några minuters maktdemonstration där mannen med
passet är den klara vinnaren får jag tillbaka passet. Men uppenbarligen kan vi
inte flyga vidare. FN vill att vi återvänder till Juba.
Dammet
och sanden som yr gör det svårt att se. Men kvar är vi på marken. Över oss
hovrar helikoptern och av det avtagande dånet att döma, är den snart borta.
När ögonen sakta får tillbaka synfältet avtecknar sig konturerna av ett
månlandskap. Med lite kort buskvegetation. Och ett ljus som är spöklikt och
silas ner genom de moln av damm som omger hela detta område i östra syd Sudan
åtta dagsmarscher från den etiopiska gränsen. Men vi är här. I rebell-kontrollerat
område. Det är en kuslig känsla. Att ha blivit kvarlämnade utan att riktig veta
vad som kommer att möta oss. Jag känner extra hårt i fickan på
vattenreningstabletter och försäkrar mig att jag packat mat för tio dagar i den
blåa väskan. Memorerar antalet konserver med bönor, majs och inlagd frukt. Kanske
med ransonering räcker de i femton dagar. Känslan av att kunna bli bortglömd
här utan att någon skulle märka det är överväldigande. Vi skulle lika gärna
befinna oss på havets botten.
Efter
dividerande med de civilklädda männen bakom skrivbordet som vill gå igenom
packningen dyker så FN-personalen upp och säger att vi inte kan flyga vidare. För
vår egen säkerhet. Att diskutera med dessa FN-anställda känns som att försöka
argumentera med en maskin som hela tiden har samma svar oavsett vilka frågor
som ställs. Det går inte att brusa upp. Förlora kontrollen över sig själv. Så
jag biter mig i kinden varje gång jag liksom bara känner för att skalla någon
av de framför mig som jag känner ungefär varje sekund av den tio minuter långa
diskussionen. Samtidigt som jag biter i kinden ler jag, skakar händer, kallar
folk för min vän, skrattar till lite i rätt konstpauser. Men till slut efter
några telefonsamtal när alla verkar ha fått nog med bekräftelse så slussas vi ut på
den sandiga landningsbanan. Piloterna sitter lojt i skuggan och ser närmast
livrädda ut över att behöva fortsätta flygningen österut. Området har varit
spänt och granatbeskjutning har förekommit på flera platser några dagar innan. Jag
orkar inte fundera så mycket utan vill bara komma fram och vara förbi den
byråkratiska skiten. Sluta tjafsa och börja jobba. Men kanske ändå, vet
piloterna något vi inte vet.
Helikoptern
är borta och dånet har övergått till fullkomlig tystnad. Näsan så att det
tjuter i öronen i ett kaos av ingenting. Efter vad som känns som alldeles för
lång tid ser vi några konturer på väg mot oss. Vem fan är det, undrar vi båda.
Vi sneglar lite oroligt på varandra, den kenyanske vatten-ingenjören och jag.
Jag har redan glömt hans namn men känner mig ändå trygg där med hans väldiga
kroppshydda och lufsande still. Björnen och jag. I krigets hjärta.
Snart
lyfter vi. Lämnar de civilklädda männen, FNs snåriga regel-djungel och den
sandiga landningsbanan bakom oss. Ett enormt landområde tonar upp sig under
oss. Tanken över att behöva leva i detta ingenmansland där allt ligger dagsmarscher
bort får mig att glömma bort illamåendet i den skakande helikoptern. Jag lägger
mig ner. Raklång på de klibbiga galonöverdragen över metall-bänkarna. Vi har
trots allt en helikopter för oss själva, den kenyanske vatten-ingenjören och
jag. Visualiserar vad jag ska göra de åtta kommande dagarna. Tänker på
reportaget. På berättelserna. På att jag måste sköta mig. Äta. Sova. Dricka.
Och om det finns vatten, sköta hygienen så gått det går. Jag tänker på de många
dagsmarscherna som väntar. Men den kenyanske vatten-ingenjören. Och den andra
sju i teamet som redan varit på plats i en vecka som vi ska jobba med och om
allt går vägen, flyga tillbaka med efter åtta dagar. Jag sätter mig upp då en
bältesbygel trycker mot ryggen. Utanför det runda lilla fönstret syns en
rökpelare vid horisonten. Den är svart och stiger högt. En stor brand. Kanske
en eld någon tänt för att svedja buskar och snår. Kanske en granat eller annat tungt
artilleri som slagit ner.
Jag sluter
ögonen och lägger mig ner igen.
Hjärtat
rusar.
Ändå är
lugnet påtagligt.
Känslan
av frihet går inte att ta miste på…
Each tiny, tiny move
Is all I need and I jump over
Every step is moving me up
Moving, it’s moving me up
This is how we walk on the moon
This is how we walk on the moon
This is how we walk on the moon
This is how we walk on the moon
Distans i inlägg: 622 kilometer
Total distans: 301 606 kilometer