Light that match
Strike those pins
Knock me down
Knock me down again
Once we rode the waves
Sun in our hair, salt in our teeth
Felt the water break
Pull the sand from under our feet
Nothing burns my tongue now
Nothing scrapes my knee
I stay out of the sun now
I keep my hands clean
Mitt
pass ser ut som toalettpapper. Jag tittar på sidorna som på vissa platser
håller på att falla isär. Undra vilka sjukdomar jag skulle få om jag slickade
på det funderar jag när jag ser flottiga fingeravtryck på en del av sidorna.
Tänker på alla händer som synat dessa sidor och var dessa händer varit precis
innan de låtit fingrarna rannsaka sidor, stämplar och födelsedatum. Jag
bläddrar fram till det senaste visumet. Det är giltigt i några dagar till. Sen måste
jag söka ett nytt. En månad åt gången. 100 dollar i månaden. Utan möjlighet att
åka ut från landet och komma tillbaka på samma visum. Utan möjlighet att veta
om jag beviljas ett nytt visum på de få platser där Sydsudan har en ambassad.
Det är så det varit i tolv månader nu. Existensen. I fyra veckors intervaller.
Det är
dags nu. Något måste ske. Jag är trött på att behöva undra varje månad om jag
beviljas ett nytt visum. Trött på att slussas fram och tillbaka på passmyndigheten
som ett boskap i den heta solen. Så det är dags nu. Att kliva fram till andra
änden på den där jävla regnbågen. Införskaffa ett tre månaders multipel entry
visum. Alla vi journalister suktar efter ett. Men ingen vet hur man ska bära
sig åt. Vi har alla grubblat och funderat på hur vi ska göra för att få det där
visumet. Det ryktas att någon har lyckats med att få ett. Men ingen vet riktigt
vem. Alla pratar om någon som känner någon, någon som har hört om någon. Inga
sanningar. Bara antaganden.
Men så
får jag något konkret. En karta över passmyndigheten. Där det med pilar är
ritat till vem jag ska gå först och säga vad och sedan vilken sektion jag ska
vidare till för att få vilken stämpel. Totalt emot den ordning som jag normalt
föses runt i på kontoret. Jag väger pappret i handen. Tittar på pilarna och
bläcket som smetats ut på vissa platser. Kanske är det här öppningen.
Skattkartan som ska ta mig till den där andra änden.
Jag
träffar en kollega lite senare på dagen som berättar i förbifarten om en man
hon träffade som kunde fixa ett visum till henne. Jag ber henne ringa mannen.
Det är dags nu. Men iden med skattkartan känns inte solid. Den kan väcka för
många frågor. Väcka lejonet som sover som det så ofta pratas om här. Jag hör
mig för om mannen, han är en affärsman. En del vet om hans business men ingen
verkar känna honom personligen. Men efter min kollega pratat med honom vill han
att ja ska komma till hans hotellrum. Det är rena idiotin egentligen, att ens
fundera på att ge en okänd människa sitt pass som ingen dessutom verkar känna.
Jag vet det. Jag är helt överens med mig själv om det när jag ändå sätter mig
på motorcykeln och hämtar passet, två passfoton och lite pengar.
Några
minuter senare under regntunga moln stänger jag av motorcykeln på en innergård.
En man jag känner igen som det lokala fyllot på restaurangen där jag brukar
jobba, står med en för kort t-shirt och kalsonger och kisar mot mig. Vi nickar
emot varandra. Han försvinner sedan in i ett rum innan en man jag aldrig sett
tidigare kommer ut från ett annat rum. Han är stor som ett höghus och jag inser
att det är han och han tar mig i handen. Hans händer är större än min
bröstkorg. Han har ett mjukt leende. Ett fast handslag. Det är då jag bestämmer
mig.
Vi går
in i det lilla rummet. En säng står i mitten. Lite smutskläder ligger på det
slitna golvet. Några spritflaskor står på en hylla över sängen. Jag räcker över
passet, de två fotografierna och pengarna. Jag frågar honom vad han vill ha av
mig. Han tittar på mig oförstående. Och skakar på huvudet innan han säger att
han inte bedriver någon business med det här. Sen efter tre minuter i rummet
startar jag motorcykeln, han sin stora pickup och vi båda åker åt varsitt håll.
Regnet faller.
Eftermiddagen
kommer och den timme det skulle ha tagit för mig att få tillbaka passet har
blivit tre timmar. Jag har inte ens mannens telefonnummer. Men min kollega
försäkrar mig att det är lugnt, att han kommer snart. Och konstigt nog känner
jag mig lugn inombords. Trots att jag inte borde det. Trots att jag går emot
alla mina regler om allt jag lärt mig någonsin. Men ändå. Ibland säger magen något
annat än de principer jag intalar mig själv.
Och
ibland är det kanske nyttigt att släppa kontrollen över allting.
När
klockan blivit sex på kvällen ser jag den stora pickupen bromsa in ute på den
lilla parkeringen. Ut kommer den stora mannen med de enorma händerna. Han
kommer fram till bordet där vi sitter och hälsar på alla innan han med en lätt
nickning visar att jag ska följa med. Diskret ute vid parkeringen räcker han
över mitt pass. Sen möts våra blickar och återigen känner jag hans jättehand
krama min. Sen slår bildörren igen och han backar ut. Vårt möte vara i mindre
än en minut. Totalt har vi mötts i ungefär fyra minuter. Jag stoppar passet i
fickan. Går förbi bordet där jag satt, genom korridoren och in på toaletten.
Bläddrar
fram till en av de sista sidorna i passet. Tittar på visumet som ser ut som
alla de andra visumen jag har från det här landet. Men en liten sak skiljer.
Jag möter min spegelbild som hastigast. Mörk under ögonen, orakad, men med ett
leende som inte går att ta miste på.
Det är
en bra dag i Juba…
Nothing breaks my heart now
Nothing moves my feet
No fire in my blood now
I walk the lighted streets
Nothing terrifies me
Nothing can shake me
No power in the lines now
No flooding on the streets
Light that match
Strike those pins
Knock me down
Knock me down again
Distans
i inlägg: 3 kilometer
Total
distans: 301 609 kilometer