Saturday

Innan solen försvinner...

I'm old but not broken
Leaning heavy on hope and I'm hoping
I can always close my eyes to see

I'm tired but not sleepy
There's a vision every night that I'm keeping
And the sun must rise for my eyes to see

Any day it could break
Any day I'll be beautiful
So I'll wait for a day when I make it through

Jag vill inte öppna det. Mailet. För jag vet att jag inte kommer att kunna avstå från det. Men samtidigt är det ingen idé att kämpa emot. Under flera veckor har allt jag företagit mig gått upp i rök. De senaste fyra resorna har blivit inställda och jag har suttit fast i Juba i nästan en månad. Samtidigt rasar strider i hela landet sedan regeringen gått på offensiven.

Rapporter läcker ut, andrahands-information och rykten om massakers av civila. Däribland barn. Men ingen vill prata om det öppet. Jag sitter med information som inte går att använda. Och när det för en gång skull går ett plan eller en helikopter till området där de påstådda massakrerna ägt rum, sätts käppar i hjulet av FN som blockerar tillgång till sina FN baser för oss journalister.

Vi sitter som på nålar i Juba. Alla på sina berättelser som inte kan berättas. Minsta lilla gnista får oss att explodera mot varandra. Vi behöver ögonvittnen, offer, förstahands-information som kan verifiera vad som är sant och inte.

Men från att ha levt mellan hoppet och förtvivlan under den senaste tiden inser jag att jag måste vänta in min tid. Att fredagen efter den fredag som är nu, är startpunkten på nästa projekt och att jag då kommer att få tillgång som jag väntat på. Och när jag på något sätt accepterar att jag måste vänta lite till, infinner sig en lugn känsla. Bröstet bultar inte så fruktansvärt hårt och hjärnan slängs inte in i verkligheter om resor som kanske kommer bli av men till slut inte blir det. Jag sträcker mig mot kaffekoppen. Så plingar det till. Mailet med ämnesfältet:

“Possible photo mission in Djibouti”

Jag släpper kaffekoppen och inser att det går inte att streta emot utan att det är lika bra att öppna.

“We were wondering what were your availabilities.  We are currently looking at ways to send someone in Djibouti and possibly Yemen.”

Jag känner hur mitt kommande projekt smulas sönder när jag svarar på mailet och frågar när jag måste vara i Djibouti. Efter ytterligare tio mail tittar jag på biljetter och säger att jag kan vara på plats inom 24 timmar och landa under lördagskvällen. Jag mailar till min andra uppdragsgivare för det kommande projektet, berättar vad som har kommit upp och frågar om vi eventuellt kan skjuta på den planerade fredags-resan. Det plingar till igen. Autosvar från kontaktpersonen som är i Libanon på några dagars ledigt. Jag skriver till kontaktpersonen på Facebook. Till kontaktpersonens vänner. Till alla som på något sätt har eller någonsin haft något att göra med kontaktpersonen.

Samtidigt blir allt fler personer indragna i mailen från FN-organet som vill ta mig till Jemen. Det ringer på telefonen och en person berättar om uppdragets art. Att jag och en annan person ska vänta i Djibouti för klartecken och sedan flygas med helikopter in till huvudstaden Saana. Vara på plats en dag på marken och sedan flygas ut med samma helikopter. Men tillägger personen mot slutet, att det inte är säkert att det blir något då vi inte kan lyfta med helikoptern om den riskerar att bli nedskjuten.

Jag funderar febrilt. Hjärtat rusar. Jag ser bilderna från Sanaa. Där jag var för två år sedan och minnesbilder målar upp staden i hur den såg ut då och möjliga bilder om vad jag kommer se när jag tittar ut genom helikopterfönstret denna gång. Jag föreställer mig rökpelare. Bränder. Och förstörelse. Samtidigt vet jag att jag måste fatta ett beslut och inte har tid att fundera. Jag ringer en kollega och nära vän som säger att det är idiotiskt att åka och sumpa det planerade projektet för en resa som riskerar att sluta i Djibouti utan att ens få tillgång till Jemen. Sen tillägger han:
     
– Men det klart skulle du komma in.

Sen lägger vi på. Och det där förbannade ”om jag skulle komma in” räcker för mig att bestämma att det är värt att sumpa projektet som kommer sträcka sig under hela juni månad. Jag säger till mig själv att detta kanske är så idiotiskt så att det är just därför jag måste göra det. Bilderna av Sanaa i rök skingrar sig inte. Sen plingar det till på Facebook.

Kontaktpersonen skriver från Libanon. Att om jag åker så måste jag nog glömma projektet de har anlitat mig för. Men att kontaktpersonen skulle ha full förståelse.

Jag mailar tillbaka till FN-organet och säger att jag kommer. Att jag kan beställa biljetten till Djibouti om de ger klartecken.

Det plingar till igen i mailkorgen. FN-organet. De skriver att de måste ha vissa detaljer för att söka mitt visum. Jag svarar att jag får visum på plats i Djibouti. De svarar att visumet är för Jemen.

Världen stannar.

Den stannar lite till.

Innan jag inser idiotin i det hela. Och känner hur adrenalinet avtar och övergår i trötthet och ilska. Att riskera att bli kvar i Djibouti om luftrummet inte är säkert är en risk värd att ta. Men att vänta på ett visum till ett land som inte har någon regering och dessutom få det inom några dagar, är något annat. Jag ringer upp personen som mailade om visumet och frågar varför jag ska ha ett visum. Förklarar att om vi bara flygs in under en dag att det är helt onödigt att söka ett visum. Dessutom när flygplatsen bombats sönder så lär det inte finnas några regeringstjänstemän på plats även om det hade funnits en regering, som kommer kolla mitt pass.

Det blir tyst i luren. Kanske har jag lyckats övertyga personen i fråga, tänker jag ett ögonblick. Men efter några sekunder säger densamma, att det är absolut otänkbart att resa till Jemen utan visum.

Vårt samtal är över. Och jag säger att jag inte kan åka någonstans och sitta på ett hotell i Djibouti utan ärlig chans att ta mig in i Jemen och dessutom ge upp mitt nästkommande projekt.

Jag skriver tillbaka till kontaktpersonen i Libanon och säger att vi kör på som planerat. Kontaktpersonen svarar att de kanske hade gått att genomföra projektet ändå om jag bara varit borta några dagar. Skit i det, svarar jag. Vi kör enligt planen. Som om den håller innebär att jag kommer träffa personerna med vittnesmålen.

När jag sen stänger av telefonen blir jag sittandes utan riktigt veta vad jag ska ta mig för och hur jag ska känna inombords då det mest är tomhet som pumpar i hjärtat. Sen inser jag att planen för nästa fredag.

Den kanske skiter sig den med…

I'm cold but not frozen
Many miles left to keep and they're growing
But I'll drive them all until I find my way

Any day it could break
Any day I'll be beautiful
So I'll wait for the day when I make it through

I'm torn but not tattered
All the choices I've made that don't matter
I'll be on this road at the end of the day

Distans i inlägg: 0 kilometer
Total distans: 301 609 kilometer