I'll decide
In a moment's time
To turn away
Leave it all behind
In a moment's time
To turn away
Leave it all behind
So we climb
So we're all are told the line
The crowd is home
The treasure found
So we're all are told the line
The crowd is home
The treasure found
So let it go
Wake up, wake up, wake up
We're almost home
So let it go
Wake up, wake up, wake up
We're almost home
Wake up, wake up, wake up
We're almost home
So let it go
Wake up, wake up, wake up
We're almost home
Jag
säger till min syster att nu blir det lite lugn och ro under en period. Att jag
har haft det körigt under den tiden som gick från, att vara en 3 månaders
reportage resa, till en verklighet på 1.5 år. Att livet i Sydsudan sugit musten
ur mig och jag nu ska andas lite fram till årsskiftet.
Sen går
det en dag. Och jag sitter åter i systers soffa som barnpassare till hennes
barn. De har precis somnat. Klockan passerar tio och jag slumrar till lite över
någon gammal OS-krönika på någon obegriplig tv-kanal. Sen ser jag rapporter
från Paris via telefonen. Att något händer. Men att ingen riktigt vet vad.
Eller hur. Eller varför. Jag byter till BBC och blir med ens klarvaken när jag
ser bilder från sönderskjutna fasader och rapporter om ett potentiellt
gisslandrama.
Telefonen
ringer och det där lugnet och roet försvinner. Mina systerdöttrar andas tungt
där de sover i soffan. Jag andas häftigt och hjärtat slår som en djungeltrumma
som varnar sina invånare för alla världens faror. Pratar med kollegan i Bryssel
som är på väg om några timmar över gränsen från Belgien ner mot den franska
huvudstaden i bil. Kan jag komma efter?
Jag
tänker några sekunder och inser att det är ändå ingen ide att tänka för jag vet
att jag redan är på väg.
Börjar
leta biljetter. Hittar en. Men samtidigt sägs det att gränserna till Frankrike
har stängts så kanske går det inte att komma in ändå. Ställer mig framför tv:n
och det känns som en film som spelas upp. Oavbruten action likt en odyssé på
amfetamin. Byter skärm till den lilla telefonens, och bokar det första flyget
ut några timmar senare. Smsar syster och hennes man som är ute på fest. De kommer
lite senare.
Och när
de kommer in är de glada. Jag är fylld av adrenalin och nästan darrar på rösten
när jag berättar vad som hänt. Känner att jag förstör den där lyckliga känslan
som fanns i luften hos syster och hennes man. Pratar upphetsat men känner
inombords en skräckblandad förtjusning. Kramar de hej då och går ut i den tysta
natten.
Kör hem
och staden är öde sånär som på några sena fredagsfirare på väg, till klimax,
eller om det redan passerats, på väg till dess motsats. Jag vet inte riktigt
vad jag är på väg mot. Vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig. Så jag slutar
tänka. Stirrar på den mörka vägens mittfil. Anländer hem. Packar väskan. Kör
igen. Mot flygplatsen och regnet faller. Stilla. I små droppar.
Och det
är ännu långt kvar av natten där ljuset ter sig så avlägset att det nästan framstår
som en omöjlighet…
So we climb
Somewhere I will draw the line
I dream it, too
The stars were mine
Somewhere I will draw the line
I dream it, too
The stars were mine
So let it go
Wake up, wake up, wake up
We're almost home
So let it go
Wake up, wake up, wake up
We're almost home
Distans i inlägg: 7 660 kilometer
Wake up, wake up, wake up
We're almost home
So let it go
Wake up, wake up, wake up
We're almost home
Distans i inlägg: 7 660 kilometer
Total
distans: 309 269 kilometer