Omgärdad av natten...

I'll decide
In a moment's time
To turn away
Leave it all behind

So we climb
So we're all are told the line
The crowd is home
The treasure found

So let it go
Wake up, wake up, wake up
We're almost home
So let it go
Wake up, wake up, wake up
 We're almost home

Jag säger till min syster att nu blir det lite lugn och ro under en period. Att jag har haft det körigt under den tiden som gick från, att vara en 3 månaders reportage resa, till en verklighet på 1.5 år. Att livet i Sydsudan sugit musten ur mig och jag nu ska andas lite fram till årsskiftet.

Sen går det en dag. Och jag sitter åter i systers soffa som barnpassare till hennes barn. De har precis somnat. Klockan passerar tio och jag slumrar till lite över någon gammal OS-krönika på någon obegriplig tv-kanal. Sen ser jag rapporter från Paris via telefonen. Att något händer. Men att ingen riktigt vet vad. Eller hur. Eller varför. Jag byter till BBC och blir med ens klarvaken när jag ser bilder från sönderskjutna fasader och rapporter om ett potentiellt gisslandrama.

Telefonen ringer och det där lugnet och roet försvinner. Mina systerdöttrar andas tungt där de sover i soffan. Jag andas häftigt och hjärtat slår som en djungeltrumma som varnar sina invånare för alla världens faror. Pratar med kollegan i Bryssel som är på väg om några timmar över gränsen från Belgien ner mot den franska huvudstaden i bil. Kan jag komma efter?

Jag tänker några sekunder och inser att det är ändå ingen ide att tänka för jag vet att jag redan är på väg.

Börjar leta biljetter. Hittar en. Men samtidigt sägs det att gränserna till Frankrike har stängts så kanske går det inte att komma in ändå. Ställer mig framför tv:n och det känns som en film som spelas upp. Oavbruten action likt en odyssé på amfetamin. Byter skärm till den lilla telefonens, och bokar det första flyget ut några timmar senare. Smsar syster och hennes man som är ute på fest. De kommer lite senare.

Och när de kommer in är de glada. Jag är fylld av adrenalin och nästan darrar på rösten när jag berättar vad som hänt. Känner att jag förstör den där lyckliga känslan som fanns i luften hos syster och hennes man. Pratar upphetsat men känner inombords en skräckblandad förtjusning. Kramar de hej då och går ut i den tysta natten.

Kör hem och staden är öde sånär som på några sena fredagsfirare på väg, till klimax, eller om det redan passerats, på väg till dess motsats. Jag vet inte riktigt vad jag är på väg mot. Vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig. Så jag slutar tänka. Stirrar på den mörka vägens mittfil. Anländer hem. Packar väskan. Kör igen. Mot flygplatsen och regnet faller. Stilla. I små droppar.

Och det är ännu långt kvar av natten där ljuset ter sig så avlägset att det nästan framstår som en omöjlighet…

So we climb
Somewhere I will draw the line
I dream it, too
The stars were mine

So let it go
Wake up, wake up, wake up
We're almost home
So let it go
Wake up, wake up, wake up
 We're almost home

Distans i inlägg: 7 660 kilometer

Total distans: 309 269 kilometer